Midsommarparentes

Jag kan återkomma med goda råd för alla cykelintresserade, men nu måste jag lite få skriva om annat också. Det är nämligen midsommarafton imorgon, och eftersom min tid och energi kan upptas av annat än cykling nu, så har jag fixat lite käk som jag tycker hör midsommaren till. Här vankas

* Citron-vodkagravad strömming
* Persilje-pepparrotsgravad strömming
* Basilikaströmming
* Böcklingröra
* Dillknäckebröd
* Inlagda dillgurkor
* Midsommarsnaps kryddad med äppel och stjärnanis

Inte alls illa. Glad midsommar!

Vätternrundan, episod 4

40 kilometer kvar till mål. En sträcka jag cyklat hur många gånger som helst, inga problem. Men nu kändes kilometrarna långa. Tack och lov åkte vi i samlad tropp nu. Vägen var fortfarande rätt backig, vilket gynnade mig och tröttade ut mina tyngre medåkare. Någonstans i benen hade jag fortfarande krafter att pinna uppför backarna. Det gav ork, rent psykiskt, att fortsätta.

Med 20 kilometer kvar satte jag och Pekka i med en slutspurt. Med närmare 40 km/h i glaset planade vi på som galningar. Det nöjet varade precis så länge som en energigel räckte till. Sedan - nu först, tänkte jag - kom den ökända väggen emot för mig. Dendär känslan av att man inte orkar en meter till. Att man bara vill stiga av cykeln, lägga sig i diket och sova. Men det var lätt att psyka sig vidare. Bara lite på 10 kilometer kvar. Tio kilometer av trehundra! Den sista biten gick längs en ganska dålig väg, men snabbt var vi inne i Motala. Endorfinet steg, men någon slutspurt var det inte tal om. De krafterna hade runnit av mig. Pekka och tandemparet väntade på mig och Pirkka några hundra meter före mål, och i samlad tropp rullade vi över mållinjen. Jag var rörd till tårar. Jag hade klarat det. Jag hade cyklat 300 jävla kilometer. Det var det värsta.


Stappligt.


Svettigt.


Hah!

I målet serverades pastasallad och öl, men inget smakade riktigt. Trots glädjen över att ha klarat loppet var tröttheten total. Vid det här laget hade jag vakat i över 30 timmar, och det började ta ut sin rätt. Vi åkte till skolan, sov lite, packade bilarna som zombies, åkte iväg, sov på vägen, gick ombord, åt vad vi kunde och gick och la oss. Alla var glada och uppsluppna, och loppets olika skeden gicks igenom, men något firande kom inte på tal. Rygg och ben värkte, men fortfarande mindre än jag hade tänkt mig. Kanske återhämtningen ändå inte skulle ta en hel vecka.

Vätternrundan, episod 3

Efter Jönköping kom loppets mest dramatiska ögonblick för min del. Vi fem åkte med god fart i en klunga, och efter oss hade flere cyklister börjat hänga på. I något skede hamnade jag lite utanför klungan, och det blev förstås genast tyngre. Jag försökte ta tillbaka min plats, men en envis kille på en Bianchi-cykel vill inte släppa in mig. Efter lite vänligt gestikulerande fick jag i alla fall plats, men killen fortsatte att åka mycket tätt efter mig. Så hände det. Jag åkte av en smula till höger, och killens framhjul tog i mitt bakhjul - han cyklade alltså inte ens bakom mig, utan en bit inpå. Jag gjorde vad jag kunde i hasten, ökade farten och försökte ta vänsterut, men killen föll med ett brak. Troligen drog han med sig några till i vurpan också, så tätt var det. Jag hann inte se exakt vad som hände. Vi stannade nämligen inte, sådan är regeln. Hade vi stannat till, skulle det ha lett till en verklig masskrock. Så vi fortsatte, och jag fick aldrig veta vad som hände med killen på Bianchin.

De sista 40 kilometrarna till Hjo var oerhört enformiga. Spikrak väg, kilometer efter kilometer. Sätesmusklerna började värka, tröttheten tilltog. Jag fick lov att börja psyka mig lite. Mitt mantra löd ungefär: "Nu Markus, är det inte tid att klaga. Det är dethär du har betalat för, lagt stora delar av din fritid på, tänkt på, pratat om, drömt om, satsat pengar på. Det är NU. Nu är det bara att trampa." Samtidigt försökte jag få bort tankarna från avklarade och återstående kilometrar. "Det är bara att trampa på, det tar slut sen när det tar slut". Och det fungerade ganska effektivt. Däremellan kunde jag ägna lite beundran åt arrangemangen och alla de frivilliga som ställde upp på loppet. I vartenda vägskäl stod det en kille eller tjej med gul väst och röd flagga. Och inte nog med att de stod där, ofta hejade de på oss också. Också på depåerna fungerade allting oerhört smidigt. Inga långa köer till vare sig toa eller mat, gott om påfyllning och en fin stämning. Behövde man massage eller cykelservice fanns det också på så gott som alla depåer.

I Hjo åt vi lasagne och fortsatte. 120 kilometer kvar. Nu började det bli tyngre. Svårt att säga hur egentligen. Jag var inte slutflåsad på något sätt, varken ben eller rygg kändes riktigt ansträngda. Det var en mer heltäckande utmattning, ett slags domnande. Fördelen med domnandet var att också min rumpa domnade. Efter Hjo värkte den inte längre. Skönt.

Karlsborg nästa, precis intill Vättern. Mera vätska, mera gel, mera tänja och så iväg igen. Hela tiden lite segare. Motvinden hade tilltagit, vilket drog ner på hastigheten och lite på humöret också. I dethär skedet gick kroppens egna förbränningsmotor på högvarv. Reserverna var slut, nu förbrukades allting som kom in, och det snabbt. Det gällde att fylla på lite rejälare nu, fast jag var innerligt trött på energibars och sportdryck.

Halvvägs mellan Karlsborg och Hammarsundet blev jag tvungen att ta en privat pisspaus, medan de övriga åkte vidare. I 30 km fick jag alltså åka mer eller mindre ensam. Jag gjorde misstaget att åka ikapp klungor före mig, vilket ju borde ha skvallrat om att de höll för låg hastighet. Vilket de också gjorde, i många klungor - där både cyklar och cyklister såg alldeles sportiga ut - var hastigheterna nere i 18 km/h. Så jag åkte förbi, bara för att några kilometer senare gå på samma nit med nästa klunga. När jag väl kom till Hammarsund, nu rejält tröt, visade det sig att jag i alla fall hade hållit god fart - de andra hade anlänt för bara några få minuter sedan.

Bilder...




Kaffe före avfärd



På väg till starten



The Pack. Från vänster Matti, undertecknad, Pekka, Pirkka och Tuija.



Start.

Vätternrundan, episod 2

Natten mellan fredag och lördag var hela Motala all about cykling. Folk hade packat sig på uteserveringar, längs gatorna och en bra bit längs vägen ut från stan bara för att hurra och heja på alla som åkte förbi. Den förta sträckan åkte vi efter en motorcykel, och sedan var det bara att börja trampa på riktigt.

Jag insåg snabbt att mina egna planer på hastighet kunde fimpas med detsamma. Jag hade alltså tänkt hålla en snittfart på 25 km/h, men den första biten ner till Gränna dundrade vi på med över 30 i glaset. Märkligt nog kändes det inte alls tungt. Terrängen var flack, det var lagom svalt, vindstilla och Matti, vår veteran drog som ett ånglok. Så det var bara att hänga med. Kastade blicken på pulsmätaren då och då, men den höll sig hur lugn som helst.

Den första egentliga pausen blev alltså i Gränna, denna sockersöta lilla stad som vi dock inte såg så mycket av - depån var en bit från själva stan. Då hade vi åkt 81 kilometer, fast det kändes som mycket mindre. En sak var säker vid dethär laget: jag hade rätt mycket vätska att göra av med. Det är ju bra, men det svåra är att förmå sig att dricka trots att man är konstant kissnödig. För dricka måste man i alla fall. I gränna tog jag också den första energigelen, som smakade överraskande bra (lite reklam för Maxim, alla gånger bättre än PowerBar :P) Och så dundrade vi på med oförminskad fart ner mot Jönköping. Vid dethär laget var det nästan beckmörkt, vilket gjorde färden lite mer spännande. Kallt var det också, speciellt mina tår och fingrar frös som i värsta vinterkylan. Så länge man trampade var det okej, men nedförsbackarna blev ganska hemska.

Strax före Jönköping kom de första egentliga uppförsbackarna, och efter det blev terrängen också överlag mer backig. Eller snarare böljande, ingen av backarna var brant, däremot rätt långa. Och i samma backar märkte jag igen den fördel som flugviktare har: stora pojkarna har det tyngre. Mina färdkamrater, alla rätt stora, berättade efter målgång hur knäckande det var att i backe efter backe se mig pinna upp utan besvär. Det orkade jag faktiskt med ända till slut, vilket gladde mig stort.

I Jönköping mådde alla lite illa. Troligen för att kroppens förbränningsmaskin nu börjat gå för högvarv och för att vi proppat i oss en massa högenergimat längs färden. Så korven och moset som serverades i mässhallen smakade inte riktigt. I högtalarna spelades The Ballad of Lucy Jordan när vi kom. En surrealistisk upplevelse, som inte direkt fick en att må bättre. Det som däremot värmde var faktum att solen redan höll på att gå upp, och så utsikten över hela vida Vättern från Jönköping sett. Fantastiskt vackert!

Mitt sällskap suckade lite, och varnade för att följande sträckning till depån i Hjo skulle bli tung. De hade alldeles rätt. Efter det skulle det dessutom bli tyngre.

Vätternrundan, episod 1

Var ska jag börja? Det känns lite tomt just nu, det evenemang och den prestation som man lagt ner så mycket energi på är över, och att på något sätt försöka återge allt är ganska svårt.

I motsats till årets tidigare motionsresor gick själva resan ohyggligt odramatiskt till. Vårt sällskap bestod av mig, min kompis som jag fått med som chaufför och så tre läkare, av vilka jag kände en från tidigare. De hade alla cyklat Vätternrundan tidigare, den äldsta hela 19 gånger av vilka 5 med tandem och fru. Vi åkte från Åbo, parkerade oss vid buffén och vräkte i oss av allt som fanns, trots att vi var proppmätta redan innan. Men tankas skulle det. Denhär gången försökte jag dessutom vara uppmärksam på att dricka tillräckligt med vatten - näringen tas inte upp om inte mängden vätska är tillräcklig.

Väckningen var tidig, vi satte oss i bilen - fullastad med tre cyklar och bagage för fyra personer - och åkte neråt mot Motala. Vi kom fram redan på förmiddagen, men rusningen började redan tillta. På varje ledig plätt hade någon slagit upp ett tält eller parkerat en husvagn och cyklarna bara vimlade förbi. Vi slog läger vid en skola, bar in våra grejer i gymnastikhallen och begav oss till centrum för att byta startgrupper, vi ville förstås åka i en och samma grupp. Efter det var det dags för en tur i månglartältet. I ett enormt tält som hade slagits upp på torget i Motala trängdes försäljare av allt tänkbart cykelrelaterat. Tröjor, byxor, slangar, växelvajrar, energibars, handskar, skor, "rumpräddare" (en populär salva som såldes lite varstans) och så vidare i all evighet. Det hade inte varit någon konst att förköpa sig, men jag lyckades hålla mig rationell. Jag köpte ett par lösärmar och en tunn, vindtät jacka - väderleksprognosen lovade nämligen kallt till natte, vilket också visade sig stämma.

Efter tältupplevelsen kände ingen av oss för mer turistande. Istället åkte vi tillbaka till skolan för att finjustera cyklarna och ta det lugnt. Läkare, vana vid jourande, har ju utvecklat en förmåga att somna på nolltid. Jag låg sömnlös, inte en blund. Mera mat och dryck istället, och en promenad längs stranden. Från strandpromenaden såg man över hela Vättern. Vyn var fin, men deprimerande. Avståndet såg enormt ut, och ändå bara en bråkdel av vad vi skulle cykla under det närmaste dygnet.

Långsamt flöt timmarna framåt, och medan det började svalna ute tog vi en kaffepicknick på gården och gjorde de sista förberedelserna: olja cykeln, kolla lufttrycket, pilla loss små stenar ur däcken, fästa bak- och framljus, spänna alla skruvar, ta fram kläderna, fästa nummerlapparna, fylla på flaskorna, packa ner energibars, värktabletter, gelpåsar. I hallen pågick halvfrenetisk aktivitet hela kvällen; en del gjorde sig klara, andra sov. Det är många som väljer att starta sent, efter att solen börjat gå upp igen. Man slipper köra i mörker och får sig en halvduglig nattsömn. Inte helt tokigt, men då vi rullade iväg mot starten, som skulle ske 22.40, var jag bara nöjd med att inte behöva vänta en minut längre. Det enda som bekymrade mig var förstås mitt högra knä. På onsdag hade jag tydligen lyckats tänja det lite väl mycket, och en brännande smärta ilade till då och då. Rätt mycket av min tid och energi gick alltså åt till att käka Ketorin och hålla knät stilla och svalt. Då vi väl kom iväg var smärtan som bortblåst. Ketorin eller bara adrenalin, vad vet jag, men skönt var det.

Uppladdning och nedvarvning

Nu börjar det bli ordentligt nervöst för Vätternrundan. Hur lugnt jag än försöker ta det, känns det ändå som att Prestationen med stora P väntar.

I lördags körde jag ett sista långpass, som verkligen blev både långt och hett. Kanske värt en liten story. Jag startade i medvind från Dalsbruk mot Kimito, och höll en rasande fart trots att det inte alls var meningen. Nå, så fort vägen vände upp mot Sagu avtog farten - medvinden förbyttes i motvind, och backarna blev fler. In till "centrum" av Sagu för att fylla på vattenflaskorna och ta en glass - nu var 50 km redan avverkat. Sedan fick jag åka tillbaka en bit för att komma till en mindre väg som gick via Halikko till Salo. Inget fel med den vägen - ända tills asfalten tog slut efter ca 5 kilometer. Lösgrus är ingen höjdare då man har 23 mm släta däck under sig, men jag lyckades hållas på cykeln hela vägen.

Jag hade startat vid 14-tiden, och solen sken högt från en klarblå himmel. Inte en skugga, inte ett moln i sikte. Jag tog det som en del av träningen - det kan ju vara 32 grader i Sverige nästa helg också - och drack mycket och regelbundet. Hellre stanna i buskaget än drabbas av vätskebrist, alla gånger.

I Salo pausade jag inte, utan tog direkt vägen mot Bjärnå. Det var nu den hårda farten i början började kräva sin rätt. Benen blev tröttare, ryggen värkte och jag var tacksam för varje utförslöpa som gav tillfälle att vila benen och sträcka på mig. Någotsånär välbehållen kom jag ändå till Abc-stationen i Bjärnå, där jag tog en lite längre paus, åt lite mer och kompletterade festmåltiden med energigel. Smakar apa, men ger en välbehövlig kick, skulle det visa sig.

Så bar det av mot Kimitoön igen, och förstås hade jag motvind ända till Kimito. Men det var bara att växla ner lite och trampa vidare. Inga genvägar. I Kimito kändes det redan bra. Jag tog en andra gelpåse och satte i slutspurten. Ben- och ryggvärken fanns kvar, men på något sätt hade den domnat bort och kändes inte lika hemsk som tidigare. Så när jag väl rullade hem efter 150 kilometer kändes överraskande bra. Inte så att jag starkt kände för att cykla 150 till, men i alla fall. Efter bastu, mat och lite stretching var det ännu bättre, och vinnarkänslan var stark.

I skrivande stund är det alltå tre dagar kvar till Vättern. Tränat är tränat, nu blir det inte bättre. På onsdag börjar stormätandet, men redan nu dricker jag mycket vatten för att bygga upp någon form av reserver. Däremellan försöker jag tänja för att helt bli av med stelheten efter lördag och behandla höger knä med kallt - det känns som en liten, liten inflammation där, men det har redan nästan gått om.

Ja, det mesta är inriktat på fredag-lördag. Det låter kanske lite överdrivet, men det sista jag vill är att loppet ska skita sig på grund av bristande förberedelser. Och 300 km på cykel kräver förberedelser, åtminstone av en vanlig motionär. Wish me luck.

100 fullt! Och 1000!

Dethär är mitt 100:e blogginlägg, och nu känns det som att jag borde skriva något extra spirituellt. Men icke. Istället blir det "Hänt i veckan"

Ellen får snart simhud. Sedan tisdagens badpremiär har vi badat varje dag. Idag hann vi bara med en liten stund (tvättmaskinsreparatören kom på besök), så vi får nog gå på eftermiddagen också. Det är fantastiskt! Jag vet inte hur många andra liknande plaskbassänger det finns i stan, men snälla alla ni med barn i åldern 1-5: ta era ungar till lekparken i Munksnäs!



På cykelfronten ser det, som det heter i väderrapporterna, klart till halvklart ut. Nu är tusenkilometersstrecet passerat. Efter söndagens långpass har det bara blivit en lugn länk, och t.o.m. kändes lite väl mycket. Tydligen var påfrestningen på benen lite större än jag trott. Också mitt eviga sorgebarn, det högra knät, har börjat ge sig till känna på ett lite obehagligt vis. Lite ansträngt, lite inflammerat, men förhoppningsvis inget som inte ibuprofen biter på. Och blir det värre efter helgens långpass, så går jag och tar en kortisonspruta rätt och slätt - knähelvetet ska inte få förstöra Vättern runt för mig, så är det bara.

Det är väl priset man får betala för att man inte är välsignad med särskilt mycket fett och muskelmassa; slitaget på lederna blir större, likaså behovet av energi- och vätskepåfyllning, då man inte har lika stora reserver att ta av. Å andra sidan borde ju energiåtgången vara mindre, då jag inte har lika mycket massa att flytta på. Vet nu sen. Säkert är bara att 12 timmar i cykelsadeln tar på krafterna, och att återhämtningen inte sker i ett nafs.

Imorgon bär det alltså av till landet för Ellen och mig. Ellen får knata omkring med farmor och farfar, medan jag gör en sista lång länk på 150 km. Efter det tar jag det lugnt hela veckan, äter, dricker och tänjer om vartannat. Det ska nog gå vägen. Men det ska erkännas att nervositeten inte direkt har avtagit. Trehundra kilometer. Min bror ställde den relevanta frågan: Varför gör man något sånt? Och inte kunde jag väl ge något vettigt svar. För att det går?

Inspirerad av all Ålandspropaganda som väller in med posten försökte jag mig igår på Ålandspannkaka. Resultatet påminde, sa min hustru, om något som man lagada på hussatimmarna i skolan. Inte ett särskilt smickrande betyg, men alldeles sanningsenligt. Pannkakan blev bara en löllig röra, som smakade kardemumma. Inte ens Ellen godkände den som efterrätt. Otack, otack.

Ett sommarbarn

Kan ni föreställa er hur det är att för allra, allra första gången i sitt liv gå barfota ute? Det kan vara lite skrämmande, och fullt av nya överraskningar.

Hur känns gallret utanför dörren? Hur känns de kalla stenarna mot fötterna - och sedan de varma som redan legat i solen i några timmar? Gräs, grus, asfalt och ett par trevande fötter. Lite för mycket intryck för fötterna på mormors och morfars bakgård. Barnet vill tillbaka in. Men några timmar senare, i lekparken i Munksnäs, är det inga problem. Bara solvarm asfalt mot fötterna, och sommarens attraktion nummer ett som öppnat idag: lekparkens plaskbassäng! Harmt nog har pappa inte hunnit skaffa ny baddräkt (den förra är hopplöst för liten), ja han kollade alltså på Intersport men bestämde sig för att 28e för en babybaddräkt är för saftigt. Till all lycka lär baddagarna inte ta slut.

Ja, det är - som vanligt - en glädje att följa med Ellens framfart. Hon har också blivit lite... mesigare. Hon insisterar på att hålla handen då vi ska gå nånstans. Inget fel med det, men dethär är alltså samma unge som ännu för några veckor sedan kunde knata iväg hur långt som helst utan att se sig om.

Också i köket är allting frid och fröjd. Ellen äter allt jag lagar med god aptit, men så har vi också skippat gröten. Jag kan känna dålighetspoängen rassla in på karmakontot, men vad väljer man på riktigt? Ett evinnerligt grötlagande, som resulterar i skrik, slagsmål och väldigt lite uppäten gröt - och tro mig, vi har testat de flesta varianter? Eller en unge som skrattande (bokstavligen) vräker i sig en hel burk bulgarisk yoghurt med varierande smaktillsats?

Två veckor kvar till Vättern runt, och benen och rumpan börjar vänja sig vid seriöst långvarigt slitage. Igår bar det av till Hyvinge och tillbaka, sammanlagt 132 kilometer. Benen var möra, men så spurtade vi också de sista 30 kilometrarna. Och ränderna på armar och ben var fixade på en dag!

Folk är fan inte kloka

Det är sällan jag tvingas åka bil in eller ut ur stan, och varje gång jag gör det är jag lycklig för det. Senast igår blev jag helarg på allt vad bilar och trafikplanering heter i Helsingfors.

Att ta sig från Munksnäs till Helsingfors centrum och vidare ut till Västerleden tog igår över en timme. Rätt lite på en verklig storstadsskala kanske, men ohyggligt länge i alla fall. Bilar överallt. Vägarbeten i sedvanlig ordning överallt. Felparkeringar, som ytterligare förvärrade stockningarna. Folk som i sin ilska och frustration gjorde kvicka och livsfarliga girar mellan andra bilar. För fram ska man ju.

Hur svårt är det att acceptera att biltrycket på Helsingfors centrum är för stort? Frågan måste ställas till varje enskild bilist (som oftast dessutom sitter ensam i sin bil, hur annars?). För så länge den enskilda bilisten tycker att det är okej att det stå i rusning var eviga morgon och eftermiddag, så länge ökar biltrycket. Vem kan tycka att det är okej? Vem kan vara nöjd med arrangemanget? Det övergår mitt förstånd.

Jag är beredd att införa alla tänkbara vägtullar och andra hinder, som gör det så jävla omöjligt för bilister som möjligt att ta sig in till stadskärnan. För jag tror inte, som t.ex. Johanna Sandberg i sin insändare att det går att utveckla kollektivtrafiken så att det blir verkligt effektiv samtidigt som man gör allt för att främja en ökad privatbilism. Det handlar om pengar. Det kostar enorma pengar att bygga tunnlar och parkeringshallar, bredda infartsvägarna och bygga nya ramper. Och varje peng som läggs ner på det arbetet är bort från effektiva åtgärder för kollektivtrafiken. Och så säger någon genast "men det är ju inte samma pengar". Nej, inte direkt. Men politiker tycker illa om att fatta dyra beslut som ser alldeles orimliga ut. Och att fatta ett dyrt beslut till förmån för privatbilismen gör det orimligt och inkonsekvent att samtidigt fatta ett dyrt beslut för kollektivtrafiken. Och då menar jag Stora Lösningar. Sådana som faktiskt ändrar på vårt trafikbeteende.

Idag såg jag förresten en högstadieklass på stavpromenad i Munksnäs. Stavgång är förstås bra på många sätt, men knasigt såg det ut. Kanske det var nån sponsrad ploj såhär dagen före skolavslutningen, men 14-åringar kan nog för min del ta sig an andra sporter.