Fredaglyx - faktiskt

Att mathandla för helgen kan vara ett riktigt nöje, men det gäller att vara ute i god tid.

Det är klart. Få av oss har förmånen att ha en ledig förmiddag mitt i veckan. Oftast är vi tvungna att gå till matbutiken precis då alla andra gör det, dvs. ungefär mellan kl. 17 och stängningsdags. Och det är sällan nåt större nöje. Känner man sig inte som vardagens träl innan, så gör man det senast med det proppfulla vagnen, den skrikande ungen och den tio meter långa kö av ödesfränder som masar sig fram till kassan.

Men vardagliga sysslor blir bra mycket roligare, om man får tillfälle att vända på steken. Jag har tänkt på det förut, och senast idag fick jag det bekräftat: det är kanon att handla mat på förmiddagen! Okej, så det är min lediga dag. Men vaddå, jag skulle ju handla mat i alla fall. Och det är värt en timme av förmiddagen.

För det första är det relativt folktomt. Relativt, för beroende på var du bor kan matbutiken vara smockfull av pensionärer. I en stor affär stör det inte, men nog i en liten. Nå, nu var jag i en stor, så solskenssagan fortsätter.

För det andra finns hela sortimentet kvar. Brödet är färskt, köttdisken dignar och på grönsaksavdelningen gapar inga hyllor tomma. Speciellt pampig blir upplevelsen förstås en fredag förmiddag, då butikerna fyller på inför helgen.

För det tredje är folk glada och ojäktade. De väjer artigt, ler t.o.m. - ibland kan vilt främmande människor vänligt kommentera ens uppköp. För att inte tala om expediterna, som ännu är någotsånär utvilade, orkar betjäna och vara hur vänliga som helst. Alkos kassabiträde delade med sig av sitt recept på kantarellstuvning till kunden före mig, och jag tänkte precis inleda nån liknande artig konversation, då en uppenbart jäktad tant dök upp bakom mig och jag avstod.

Och allt detta i en vanlig matbutik. Saluhallarna är ju sedan ett kapitel för sig, men de är liksom i en liga för sig.

Till tråkigheterna hörde - som vanligt - glassen. Jag fick syn på SIA Glass, som Stockmann tydligen tagit i sortimentet, och blev nyfiken. SIA skyltar nämligen med att vara så himla naturenlig. "Våra viktigaste medarbetare har varken mobiltelefon eller tjänstepension" lyder reklamen, och syftar förstås på kossorna. Och visst, grädden är säkert äkta, närproducerad t.o.m. Men lusläser man varudeklarationen (ett annat matbutiksnöje) tycker man nog den hemtrevliga tonen är lite i överkant. SIA:s jordgubbsglass innehåller följande:

Mjölk, grädde, jordgubbssylt (10%)(jordgubbar, socker, vatten, pektin, fruktkärnmjöl, citronsyra, kaliumsorbat, arom, antocyaner), socker, glykossirap, vasslepulver, druvsocker, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror), aromämnen, stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl), färgämne (rödbetsrött, betakaroten).

Dags att plocka fram glassmaskinen igen.

Maken till skolkare

Två sjukdagar, hur väl motiverade de än är, ger mig underligt mycket skuldkänslor. Varför ska det vara så?

För andra dagen känns kroppen alldeles orkeslös, och i svalget och i näsan sticks små nålar för jämnan. Många andra hade säkert gått på jobb. Sanningen är antagligen att eftersom många andra tidigare gjort det, är det nu min tur att drabbas. Jag försöker att inte låta skadan gå vidare. Och dehär två sjukdagarna är - vad jag minns - de två första i år. Sjas, onda samvete. Jag har över en månad bakom mig av jäkt, idel morgonturer och mera jäkt. Undra på att jag blir sjuk. Undra på att jag finner det svårt att bara ligga och läsa en bok.

Nå, bok har jag hursomhelst läst, och den tangerar elegant mina samvetskval. Lycka till! Om balans i livet och andra floskler heter den. Den riktar sig till kvinnor, men precis som alla böcker som berör jämställdhet borde den läsas minst lika flitigt av män. Den handlar rätt mycket om balansen mellan hem och karriär, mellan bullemamman och mamman-med-aktivt-nätverk-och-spännande-hobbyer, mellan man och kvinna, mellan städat hus och en stunds lugn... Jag har nickat mig igenkännande genom hela boken. Man måste hinna leva mer mitt bland alla borden. Tacka ja till sånt man vill, välja bort sånt man inte vill. Och förstås: få nån klarhet i vad det är man egentligen vill i livet.

Dehär tankarna blir ju inte mindre aktuella av att vi ska få ett barn till om ett par månader. Det är fullt upp som det är - hur fasen ska det bli sen? Med ett barn är man liksom bara lite barnfamilj. Man kan ännu halvt om halvt leva som man gjorde innan (eller åtminstone inbilla sig det). Med två går det inte. Då är man barnfamilj. Det är alltså dags att ta sig en allvarlig funderare på vad det innebär. Istället för att gräma mig över allt detdär jag skulle vilja göra men inte kan/hinner/får/orkar, måste jag bilda mig en klarare uppfattning om hurudan denhär barnfamiljen ska bli, typ. Vad är viktigt, vad är roligt, vad satsar vi på... Och vad väljer vi helt bort? Vad gör vi senare? För efter att ha läst "Lycka till" är det på något sätt ännu klarare för mig: vi måste sluta sträva efter att ha allt innan vi är 35. Såvitt vi får leva finns det gott om tid också efter 35.

Som ett stickspår har jag funderat seriöst på att skippa Facebook. Jag menar, det är kul att kolla vad folk har för sig och så, men mest har jag ju känslan av att jag har järnkoll på allt jag missar. Hur belönande är det? Note to self: träffa mer människor på riktigt istället.

Och så tänker jag sluta ha dåligt samvete för att inte släpa på kameran i tid och otids. Visst är det kul med en massa bilder, speciellt på barn, men det känns också - åtminstone just nu - som en sån evig prestationssport. Mera uppleva, mera minnas istället.

I matväg fortsätter skördefesten. Tio kilo äpplen från svärföräldrarnas äppelträd väntar på att bli mos. Och frukostågan har lättat. Barnet äter havregrynsgröt med god aptit, och tror äppelmoset hjälper en bra bit på vägen också.