Halvstång och helig ilska

Dags att emigrera? Det är inte utan att man börjar känna sig lite hotad.

Så ska då YLE snart ta ställning till en föreslagen nedläggning av bl.a. Radio X3M. YLE håller sordin på, men jag tar mig friheten. Finlandssvenskheten är på reträtt. Eller vad ska man tro? X3M läggs ner, snart ifrågasätts FST5 allvarligt, vänta bara. Vid Utbildningsstyrelsen reduceras svenskan. Skolor dras in och slås ihop med finskspråkiga. Och listan fortsätter. Den politiska viljan att upprätthålla tvåspråkigheten i landet har sinat. Det är skrämmande.

Förstås handlar inte YLE:s eventuella beslut i första hand om språkpolitik - två finska kanaler ska enligt planerna också läggas ner - men poängen är att det är möjligt, för att inte säga opportunt att föreslå en nedskärning i det svenska. Det finns rationella argument för det (svenskan kostar i proportion mer), och då övriga argument tappar i betydelse är det bara att dundra på. Och så har ett ekonomiskt-rationellt motiverat beslut fått stora språkpolitiska konsekvenser. Och logiken är densamma vid alla tvåspråkiga institutioner.

Själv funderar jag som bäst på ifall jag alls vill fortsätta jobba på YLE. Jag har tidigare ställt mig bakom flere sparbeslut - jag tycker att ett miljonunderskott i YLE:s finanser i längden är ganska ohållbart - men nu är det kokta fläsket stekt. För mig handlar det om en radiokanal jag själv varit med och startat, som jag jobbat på i flere år (mina bästa?) och som jag ständigt levt med på sätt eller annat. Tio år efter start riskerar allt att fimpas. Den grupp lyssnare som man föresatte sig att nå i och med radioreformen har man nått, det finns efter tio år lyssnare som faktiskt vuxit upp, levt sina tonår med en svenskspråkig radiokanal för dem. Och så är det slut. Tillbaka till Ungdomens gåva i toner. Man tackar.

Ellen har fått dagisplats på Bertha Maria-dagiset i Tölö. Allt är inte mörker. Men rätt mycket nog.

Bråttomvecka

Jag lider nog inte av mörkret. Egentligen hinner jag inte ens tänka på det, åtminstone inte denhär veckan.

Veckan började med ett 90-årskalas, som firades på en rekorderlig krog i centrala Helsingfors. På kalaset fanns också en höggravid släkting (inte 90-åringen), vars beräknade dag för nedkomst det också var. Och mycket riktigt började det kännas lite häftigt mot slutet av middagen. Klockan 8.14 på tisdagsmorgonen kom fick Ellen en ny småkusin. Småkusinen hade tydligen bestämt sig för att vänta ut vårdarkonflikten, men inte med någon bred marginal precis.

Ikväll ska vi sedan fira förlovningsmiddag hos svärföräldrarna, som alltså ska bli svärföräldrar dubbelt upp så småningom. Imorgon åker vi till min kusin, där min släkt på mödernet i sin tur samlas.

På fredag har vi inget inprickat. Ännu. På lördag är det housewarming hos en kompis.

Sedan tror jag att vi inte firar lillajul särskilt omständigt. Men det är ju kul att bli påmind om att man har såväl släktingar som en del vänner. Vilket sedan osökt för tankarna till julklappar och annat som jag inte riktigt ännu orkat ta itu med. Nu ska jag stryka skjortan.

Fråga mig om barnsånger

Musiksmaken är skiftande när man är ett år.

Jag tror Ellen har det ganska bra när det gäller musik. Vi sjunger dagligen, vi lyssnar på musik i bilen och går till två klubbar där det sjungs. Under året (och speciellt nu under hösten) har en hel hög favoriter utkristalliserats, och det har också varit enormt roligt att följa med hur favoriter kommer och går. Så här en liten lista över forna och nuvarande favoriter, de flesta ur Silvriga barnkammarboken:

Här kommer Pippi Långstrump; totalfavorit, i synnerhet efter att hon lärt sig säga Pippi. Nu vill hon oftast inte sjunga den alls.

Bamses signaturmelodi; oh, why? Kanske för att det finns en katt (mjaaaau) och en kanin (Puppe!) på uppslaget. Skarpt ogillad för att sedan stiga upp i topp 10.

Bockarna Bruse; En höjdare till, som sedan dalade. Nu är den pop igen, och Ellen vet att bockarna säger "nej, nej, nej".

Sjörövar-Fabbe; just nu lite nere, men låg etta på listan länge.

Krokodilen i bilen, Snickerboa, Krakel spektakel, Lilla råttan, Herr Gurka, Björnen sover, Små grodorna och Kasper och Jesper och Jonatan är alla ganska säkra kort. Likaså The Complete works of Arne Alligator.

Sedan har vi vad jag kallar Alice Tegnér-avdelningen. Längde vägrade hon blankt och föredrog Arne Alligator och annat fartfyllt. Men nu! Sov du lilla videung, Blåsipporna, Mors lilla Olle och Brevet från Lillan (jo Taube, inte Tegnér men i alla fall)! Nu har jag lärt mig sjunga den utan att få tårar i ögonen...

Alla djursånger, speciellt de som inkluderar katter gillas skarpt: Lille Katt, Grisen gal i granens topp, Vår lilla fru katt, Tänk jag drömde en natt, Maskeradbalen (bild på katt, djuret nämns en gång). F.ö. gillar hon också System of a Downs skiva Mezmerize, hon tycker att figuren på skivan liknar en katt...

I takt med att Ellen börjat prata mer är hon också förtjust i sånger hon hänger speciellt bra med i: Bockarna Bruse som sagt, men också Lilla Olle (hå-hå, ja-ja), Trollmors vaggvisa (Oajajajaj-buff), Ålle-Bålle (ett litet troll som säger böö med små bokstäver), Imse vimse spindel (koreografin) och så några till.

Nya utmanare på listan är: Dinkeli-dunkeli doja, Tomtarnas julnatt, Vi på Saltkråkan, Raska fötter springa och Tre pepparkaksgubbar.

Ett par ständiga no-no's finns det också. Försöka duger alltså, men reaktionen uteblir aldrig: ett bestämt "nä" åtföljt av mer högljudda protester. Lilla Idas sommarvisa är säkert sången hon gillar minst av alla. Sommaren är min är inte heller bra. Ett gammalt fult och elakt troll - säkert för att bilden är så hemsk. Och så var det inte så många fler. Men som sagt, smaken är skiftande och Ellen har varje dag en mycket bestämd uppfattning om vad som ska sjungas och vad som inte ska. Övertalning fungerar aldrig.

Grannarna måtte tro att vi är galna. Men å andra sidan ger grannen dragspelslektioner, så det jämnar väl ut sig.

Lärdomar av en karelsk pirog

Dagisfanskapet upptar faktiskt ganska mycket energi nu. Så till den grad att man medvetet måste styra tankarna åt andra håll ibland.

Min farmor var en baddare på mat, på sitt eget, karelsk-tavastländska sätt. I min barndom kunde det leda till ganska häftiga kulturchocker (vi drack inte röd mjölk till maten), men också till några av mina varmaste och varaktigaste matminnen. Till den här matkulturen hör att smör och socker är något man inte prutar på när det dukas till fest. Så farmors kålrotslåda, som vi alltid fick till jul, var snarare en efterrätt än en låda. Den småbeska kålroten hade ändrat skepnad till något en söt, nästan pepparkaksaktig röra. Ingen annan jullåda kan överträffa den.

Den andra bravuren var karelska piroger. Hon tröttnade aldrig på att laga dem. TIll jul fick vi lådvis, och däremellan också. Någon skulle ju hålla liv i de eländigt magra barnbarnen, måste farmor ha tänkt. Och pirogerna var suveräna. Saftiga, lagom gräddade och snygga.

Farmor gick bort i somras, och det slog mig sent omsider att det också är slut på de karelska pirogerna. Så jag tänkte jag skulle pröva. På något sätt kände jag mig lite manad, jag kände att jag inte vill leva resten av mitt liv utan hembakta piroger.

Karelska piroger är en ganska enkel historia: ingen jäsning, kort gräddning. Bara en deg på vatten och mjöl, och så risgrynsgröt som fyllning. Det knepiga är att knåpa ihop själva pirogerna. Degen är kladdig, och den ska kavlas ut till tunntunna, jämnt formade skivor. Sedan gäller det att kladda rätt mängd fyllning på degen. Och sedan det Stora Knepiga: att vika degkanterna över fyllningen och rynka den sådär snyggt med fingrarna. Och att upprepa denhär proceduren minst ett tjugotal gånger.

Nå. de första pirogerna som landade på plåten var inte mycket att hurra för. Men de hll ihop. Mot slutet började jag förstå hur fingermotoriken skulle fungera. Det blev, som ni förstår, en ganska ojämn serie. Det blev också en hel massa rök och os (bakplåtspapperet tålde inte 300 grader, tydligen bättre att lägga dem i en smord långpanna). Men likväl blev slutresultatet riktigt gott. På självständighetsdagen ska vi ha pepparkaksbak med hela stora familjen. Kanske det kan bli piroger också?

Och fråga inte hur det går med dagisrumban. Vi väntar fortfarande på besked, och det enda vi vet är att beskedet inte kommer att vara det vi önskat. Vanmakt råder.

Klump i magen

I väntan på dagisbeskedet blir min dagisångest bara värre hela tiden.

Det är inte själva beskedet jag har ångest för. Det blir nu vad det blir. Och barn runtom i världen har bevisligen klarat av värre saker än att flyttas från ett dagis till ett annat. Men det är separationsångesten som växer. Som idag då jag stod på balkongen och tittade ner på dagbarnen som lekte ute på gården. Det kom över mig hur enormt mycket mindre jag kommer att se av Ellen nästa år. Och året efter det. Och efter det. Att hon kommer att tillbringa största delen av sin vakna tid någon annanstans. Borta. I goda händer, jo jo jovisst, men borta.

Och hur ska det gå? Har hon blivit för egen för att riktigt kunna anpassa sig till dagislivet? Har jag missat nånting? Är det nånting hon borde kunna? Hon dricker från mugg, men vill inte ännu sitta på muggen. Är det ett problem? Och så jag själv. Hur ska det kännas att inte kunna ha henne i knutarna jämt, att inte kunna krama henne närhelst det känns så? Att inte få prata med henne och få lära henne både ord och diverse mer eller mindre nyttiga saker?

Stor klump i magen alltså. Över lag tror jag inte jag har gråtit så mycket under ett år av mitt vuxna liv som i år. Av ilska, uppgivenhet, trötthet och frustration - men oftast av en sån glädje som bara inte har ord. Eller av ord som bara får tårar att strömma till. Som världens vackraste vaggvisa, som sjöngs i musiklekskolan för ett par veckor sedan. Den är så fin att jag aldrig kan sjunga den utan att börja lipa. EDIT: Jag kan inte ens läsa den utan att börja lipa. Måste ligga nånstans i det undermedvetna från min egen barndom.

Joka ilta kun lamppu sammuu,
Ja saapuu oikea yö,
Niin Nukku-Matti nousee,
Ja ovehen hiljaa lyö.
On sillä uniset tossut
Ja niillä se sipsuttaa,
Se hiipii ovesta sisään
Ja hyppää kaapin taa.

Ja sillä on uninen lakki,
Ja sininen uninen vyö,
Ja unista jäätelön palaa
Se pienillä hampailla syö,
Ja sillä on sininen auto
Ja se auto hyrrää näin:
Surrur, surrur ja lähtee
Unen sinistä maata päin.

Ja pieni sateenvarjo
On aivan kallellaan,
Ja sinistä unien kirjaa
Se kantaa kainalossaan,
Ja unien sinimaahan
Se lapset autolla vie.
Surrur, surrur ja sinne
On sininen, uninen tie.

Ja siellä on kultainen metsä,
Ja metsässä kultainen puu,
Ja unien sinilintu,
Ja linnulla kultainen suu,
Ja se unien sinilintu
Se lapsia tuudittaa.
Se laulaa unisen laulun.

Ack, ack. Idag kommer Ellens kusin på besök, vilket innebär mera sång. Hoppas Ellen låter oss sjunga annat än också sina egna favoriter. Hon har ganska bestämda åsikter när det gäller sångval. ;)