Lite stolt

Aj jo, dagens stora barn-nyhet får inte gå allmänheten förbi:

Ellen äter själv.

Just det, helt själv - så länge pappa lite hjälper med att skyffla ihop maten på tallriken och ger några skedar då och då för att hålla humöret uppe. Men på det stora hela har hon alltså ätit helt på egen hand idag, och det utan enorma mängder klott och lek med maten. Hon verkade precis förstå vad det skulle handla om. Och så ikväll, då jag trodde hon var för trött för att äta själv, skrek hon som en siren. Jag fattade inte först vad det handlade om, men då jag sedan stack skeden i handen på barnet, tog skriket tvärt slut.

Och tack till Sofi och hennes pappa, som visade gott exempel igår - åt både Ellen och far. ;)

Åhå

Jaha, domen kom och vad kan jag säga? Jag är frisk som en nötkärna, åtminstone så långt hjärtat anbelangar. Inga förändringar i hjärtbilden, inga hemska infektionsvärden, blodtrycket normalt... jag borde alltså klara av att skida Vasaloppet hur galant som helst! Det menade läkaren i alla fall.

Och tänk: plötsligt klappar mitt hjärta mycket mindre kraftigt än senaste vecka då jag ännu svävade i ovisshet och väntade på beskedet. Men nu känns allt bra. Nu är det bara att åka till butiken, köpa kärran full av pasta jämte tillbehör och börja käka. Imorgon hämtar jag mina nyslipade skidor från Kallesport, åker på en låååång och lååååångsam tur med Ellen och äteräteräter och drickerdrickerdricker.

Grejen med uthållighetsgrenar såhär på hobbynivå är nog nämligen att man kommer fantastiskt långt med en god grundkondition och lyckat (tillräckligt stort och kolhydratbetonat) näringsintag. Visst, bättre träning gör skidandet behagligare och snabbare, men nu handlar det inte om att pressa sekunder utan fortfarande om att komma i mål i mer eller mindre anständig tid. I höstas hoppades jag på att kunna skida Vasaloppet på under 7 timmar, nu har jag skrivit upp (eller ner, hur man vill) prognosen och hoppas att inte komma i mål långsammare än senast, dvs. 7 timmar 47 minuter.

Efter helgen står det ganska klart för mig att jag nog inte har särskilt mycket kvar av mitt gamla sprithuvud (inte för att det var mycket att skryta med under Sturm und Drang-tiden heller). Jag tål förvånansvärt lite sprit, och baksmällorna är fruktansvärda. Nå, under Sturm und Drang -tiden steg man rätt sällan upp klockan 7 morgonen efter en kväll ute... Den andra bidragande orsaken är förstås rökningen, eller icke-rökningen. Jag håller fast vid ovanan att feströka, men annars är det totalstopp. Vilket är bra för hälsan, men bidrar till en ännu värre huvudvärk efter krogkvällar. Och jag vet vad ni tänker: sluta helt och hållet, människa! Tja, den dagen kanske kommer, men inte ännu. Krog och rök hör ihop.

Apropå det läste jag i HS att gamla restaurang Kirja blir en privat sprit- och cigarrklubb. Poängen är alltså att man kommer att få röka bäst man vill där, eftersom privata klubbar inte omfattas av tobakslagen. Genialt? Jo, men mest snorkigt. Det kostar 2000 e att bli medlem i klubben, och för den summan får man då ett skåp för drycker samt en egen humidor till sitt förfogande. Sedan kan man då dyka upp där när som helst för att röka och dricka i goda vänners lag eller helt ensam. Undras vad herrar klubbhöfvdingar skulle säga ifall man hostade upp summan, men nöjde sig med att konsumera Jallu och Nortti under klubbkvällarna. Det märkliga är att ingen restaurang verkar i klubben - då skulle ju tobakslagen gälla. Däremot har de ett avtal med en catering-firma, men mest handlar det - så uppfattade jag saken - om att enbart röka och dricka. Och hur kul kan det bli? Som pussikalja i lyxförpackning? Visst kan man dricka dyr whisky, pröva olika sorter och allt detdär, röka dyra cigarrer bara för cigarrens skull. Men utan maten, vinet och allt som normalt föregår spriten och cigarrerna tycker i alla fall jag att den nya klubbens verksamhetsidé haltar allvarligt.

Brödslutrapport och lite till

Surbrödet, som alltså fick sin början på tisdag kväll, var färdigt på lördag. Och det smakade enormt gott! Väldigt kompakt visserligen, inget fluff här inte, och ganska hårt på ytan, men gott. Tyvärr hårdnade brödet ytterligare efter ett par dagar, och nu vet jag inte längre hur jag ska komma igenom skalet, också om innanmätet fortfarande är rätt mjukt. Alltnog, jag måste vara nöjd med mina händers verk - limpan blev fin, smakade gott och det var roligt - om än lite väl tidskrävande att laga den också. Inte alls svårt, men tidskrävande.

Samtidigt går jag otåligt och väntar på min läkartid i morgon bitti. Fortfarande känner jag mig lite sådär underligt darrig, och hjärtat pumpar liksom kraftigare. Inte lika snabbt längre, men på något sätt kraftigare, och jag känner en viss yrsel då och då. Den kan i och för sig bero bara på överspända axlar också, men vad vet jag. Hur som helst blir det skönt att få besked. Det känns som att alltför mycket av min energi nu går åt till att bekymra mig för min hälsa, och så ska det ju inte gärna vara.

Brödmellanrapport 3



Jag måste säga att det blev bättre än jag trodde. Snyggare åtminstone, jag vet ju inte vad det smakar ännu. Men då jag öppnade ugnen kände jag nog en stolthet som gränsade till fadersstolthet. På lördag faller den slutliga domen...

Brödmellanrapport 2

Knäckebrödet blev fint! Mjöligt, jo, och sesamfröna vill inte riktigt hållas på brödet, men själva brödet är faktiskt gott! Surbrödet har nu stått i ett dygn till. Idag lade jag sedan till det sista mjölet - kladdigt, men inte så kladdigt. Nu står limpan och jäser bredvid ugnen, och om en timme ska den in.

Det låter lite fånigt, men det är nästan så man blir lite andäktig av att baka surbröd. Det är på nåt sätt så grundmurat finskt: så enkelt, så grovt, så ursprungligt. Det är denhär samma limpan, utan krusiduller, tillsatsämnen eller kryddor, som har bakats i dethär landet sedan hedenhös. Att det tar lång tid att baka bara förstärker intrycket - här ska det inte håsas, nej långsamt och tålmodigt ska limpan ta form.

Eller så har jag fel, brödet blir till ingenting och jag kilar till butiken och köper Ruispalat. Så banalt.

Annars har jag varit på min första EKG idag. Läkaren tyckte det vore bäst, så att jag nu inte har några faror lurande kring hjärtat i vasaloppsspåret. Det känns klokt, men tråkigt. I helgen tänker jag nog åka ut i alla fall, men bara litelitelite och lugntlugntlugnt.

Brödmellanrapport

Nu har jag knäckebröd! Okej, det ser inte hemskt mycket ut som knäckebröd, konsistensen är också ganska mjuk, men det smakar knäckebröd, och på sina håll (där som brödet torkat) är det nog vad det ska vara: knaprigt, fibrigt, gott.

Surbrödsdegen gick in i sin andra etapp idag. Jag blandade alltså i ungefär en liter rågmjöl till i den sura degen, knådade och ställde undan för att jäsa vidare. Inget märkvärdigt. Men i dethär skedet kan jag passa på att marra lite om Anna Bergenström. Ja, alltså hon som skrivit Annas kokbok och tusen andra. De flesta av hennes recept är härliga, och tanten själv är något av en übermystant i köket, örtagården och livet i allmänhet. Men det är hennes ton jag ibland blir så irriterad på. Som med surbrödet: "det knepiga med att baka surbröd är att det lätt blir kladdigt. Men övning ger färdighet!".

Hurdå, måste jag fråga mig (och Anna) efter dagens dust med surbrödet. Det kladdar. Infernaliskt mycket. Men på vilket sätt ger övning färdighet i dethär fallet? Såvitt man inte ändrar på degens sammansättning - och det radikalt - så kladdar det väl oavsett övning?? Anna B:s kokböcker är proppfulla av dylikt. Hon missar aldrig en chans att förespråka det lättsaltade, lågfeta alternativet. Till maten bjuder man på en LÄTT grön sallad (gärna KRAV-märkt sallad) och kanske ett GOTT bröd. Inte ens fennovegankokboken som jag köpte här nyligen når liknande höjder i fråga om präktighet.

Men jag älskar hennes recept. Få se om jag älskar hennes surbröd också.

Ellen har varit som ett rostigt gångjärn nu under kvällen. Vi gjorde en visit till YLE, och där var hon som en sol, men så fort vi lämnat Böle var det idel gnäll. Eller så är jag bara lite extra gnällkänslig idag. Vadvetjag.

Vårt dagliga (och nattliga) bröd

Bakning är terapeutiskt. Har man brist på små projekt i livet, kan man alltid baka. Och nu bakar jag. Ja, tidsformen beror på att just dethär baket är ganska utdraget.

I varsin bunke i köket ligger nämligen två surdegar: en för knäckebröd, en för surbröd. Knäckebrödet blir klart redan i morgon, så en första rapport om det är att vänta inom kort. Surbrödet däremot är ett mer tidskrävande projekt. Först ska surdegsroten jäsa i 12-24 timmar. Sedan gör man degen färdig, varpå den får stå i 12-24 timmar till. Sedan ska den jäsa i 3 timmar och stå i ugnen i en dryg timme - och så ännu i eftervärmen tills ugnen är kall. Och om man i dethär skedet börjar känna sig lite snål på surbröd, så ICKE. Nu ska den ännu stå och dra i TVÅ DYGN för att bli riktigt fin. Den slutliga surbrödsrapporten följer alltså på lördag.

Abstinensbesvär

Tre dagar utan skidning. Gud vad jag har tråkigt. Bara vila, äta och gå lätta promenader. Jag vill svettas! Men icke. Istället har jag tillbringat tiden med att fundera på vallning, skid-VM i Sapporo och en massa annat krafs i nära anslutning till skidsporten.

Men den senaste (och hittills sista) långa länken var nog en fin upplevelse. Jag startade från Oitans skidcentrum i Esbo, skidade norrut till Pirttibacka och därifrån vidare upp till Solvalla i Noux. Först var det ganska dåligt med snö, isiga, skitiga spår, men efter ca 4 km blev det bättre (det blev också glesare mellan skidarna). Spåret gick tvärs genom skogen - inte åker eller vägren som man annars får finna sig i i huvudstadsregionen. Och ju längre upp mot Solvalla man kom, desto mer kuperad blev terrängen. Backarna var tunga för både armar och knän, och det kändes ganska skakigt, men det blev bättre an efter, och till sist klarade jag också de brantare backarna ganska elegant - dvs. utan att komma ner bredbent med stavarna släpande i backen... Rekommenderas alltså, men snarare som en tur i naturen än en svettlänk. Möjligheter till saft-och-bulle-paus finns både i Pirttibacka och Solvalla. Hela nöjet blir 32 km långt, åker man bara Oitans-Pirttibacka tur-retur blir det 16.

Ellen är glad och god. Nu kan hon redan vifta på rätt ställe i "En kulen natt", nästan säga "titta" och hålla i skeden själv - dock så att far ger skeden med mat i först. Spårvagnar är fortfarande storfavoriten, och när man ber henne pussa så pussar hon inte, men lutar kinden mot den som ber. Det är inte utan att man blir rörd.

Ett litet bakslag

Okej, symptomen börjar vara rätt klara: det är dags för en liten paus i tränandet. De senaste veckorna har jag känt mig... ja, konstig. Pulsen är högre än normalt, ännu flere timmar efter träning. Det känns som om hjärtat liksom slår kraftigare än vanligt. Dessutom har jag lite hett hela tiden, och känner ofta en lätt svindel. Då nu mina stackars dåliga knän till på köpet har börjat göra sig påminda, är det bara att erkänna: En paus är av nöden.

Det är svårt för en envis motionär att erkänna att kroppen vill något annat än skallen. Alla tänkbara motionsguider talar om att "lyssna på kroppen", men det är svårare än man tror. Svårast är det när man verkligen borde göra det, dvs. när man är sjuk och snön (äntligen) ligger lockande vit på marken.

Det är klart att Vasaloppet blir ganska spännande såhär. Men hellre åker jag lite otränad till Vasaloppet än kommer död därifrån. Hjärtat är inget att leka med. Skidkilometrarna är 250 - inte fruktansvärt mycket, men i alla fall. Nu tar jag det lugnt fram till helgen, sedan ska jag försöka hinna med två långa länkar, och så ska det väl ordna sig. För summa summarum är jag ändå i bättre skick än för två år sedan, då jag skidade loppet första gången.

Vem fan har sagt till dom att gömma äggen???!!!

Det är alltid lika vansinnigt knäckande att gå till en matbutik där man aldrig tidigare handlat. Och det mest vansinnigt knäckande med ett dylikt företag är att hitta ägg. För i alla jävla K-Kauppias -manualer står det nog säkert hur man ska placera frukterna/mjölken/godiset osv. men för äggen har dom bara gett ett råd: göm dem. Varenda gång jag ska köpa ägg får jag springa tre varv runt hela butiken för att hitta dem, och då jag väl hittar dem är de alltid lika sinnrikt placerade: ibland intill saltgurkorna, ibland närmast mjölken, ibland vid löken och potatisen, ibland mitt bland konserverna, ibland brevid brödhyllorna... absolut ingen linje. Och jag blir vansinnig.

Idag får vi gäster som vi ska bjuda på musslor och weissbier. Kan inte gå fel.

50 fullt!

Dethär blir min 50:e blog-post, återigen skriven i väntan på att Ellen ska somna. Något kaffe ackompanjerar inte denhär skrivsessionen, jag försöker lite trappa ner.

Man ska inte ge upp med barn. Lyckas det inte med första, så kanske med andra eller först tredje gången. Frågan är förstås när man ska förstå att sluta försöka. Dethär gäller mat, men också en massa annat, som barnet till en början kan vägra att gå med på.

Eller som i Ellens fall dammsugning. Hon är livrädd för dammsugaren. Och inte för oljudet som den för, utan för själva manicken. Så fort man plockar fram den ser man skräck i hennes blick, och hon börjar genast ängsligt söka en famn att krypa upp i. Så för att undvika katastrof hade jag idag bett Ellens moster komma på besök för att hålla barnet sällskap medan far dammsög. Och vad hände? Jo, först var det skräck och ängslan, men då hon väl vågade sig in i samma rum där jag dammsög, övergick skräcken i total förtjusning. Hon tjöt av skratt då hon följde mig i hasorna - det blev svårare att dammsuga, men hon var fullständigt oemotståndlig. Och så städade vi hela lägenheten - allt medan moster undrade vad hon egentligen behövdes till.

I dagens Hbl fick man läsa "en finnes" syn på Finlands tid som en del av det svenska riket. Tidigare i veckan fick samlingspartiet stänga sitt diskussionsforum pga svenskhetsen, och på suomi24 går diskussionen som vanligt. Många av debattörerna drar paralleller flere hundra år tillbaka i tiden och talar mot den bakgrunden om dagens finlandssvenskar som förtryckare. Man tänker alltså att svenskarna berövade Finland på en "ursprunglig kultur" och vidare att denhär "ursprungliga kulturen" hade kunnat bevaras om det inte hade varit för svenskarna. Som om 1200 km kustlinje mot Östersjön inte skulle ha intresserat någon annan.

Det är ett underligt sätt att tänka - att Finland är detta skyddade Impivaara, som andra, onda makter bara gör intrång på. Om vi bara fick vara i fred från all världens ondska, skulle allt vara bra...

Det är klart man blir lite mörkrädd, då man läser vad dehär människorna vill göra med finlandssvenskarna "när tiden är inne". Men framför allt vill man bara dra en uppgiven suck över hur insnöade människor det bor här.

Speaking of which: det snöar. Äntligen!

Bitterljuvt

Kanske ett tecken på att den allra första nyhetens behag lite börjar mattas av här i hemmapappalandia - jag tycker inte tiden räcker till riktigt lika bra som i början. Vilket alltså omvänt skulle betyda att jag åstadkommer mindre. Känns det som i alla fall, men det kan ju hända att det bara är i mitt huvud. I förrgår firade jag ledig förmiddag i skidspåret (23 km), igår satt vi och kläckte idéer för sommarens publicistseminarium och idag ska jag träffa en hitflugen kompis. Så inte är det ju alldeles ruttet ställt.

Nej, kanske det inte är det att jag åstadkommer mindre. Det är kanske snarare så att jag kommit in i rätt takt. Jag behöver inte längre kasta ständiga blickar på klockan då vi leker hemma med Ellen. Vi kan hålla på ganska länge: kånka saker hit och dit, lyfta ut, lyfta in, kasta boll, läsa bok, fylla tvättmaskin, tömma tvättmaskin, äta, skita, sova. Och det är egentligen skönast så. Jag blir jäktad av alltför mycket spikat program, ett par grejer räcker bra. Och jag vill intala mig själv att detta ojäktiga liv också är barnets bästa, men det kan ju förstås hända att jag bara håller på att tappa skärpan och bli en tråkig, slö och tankelös hemma-amöba. Dessutom har jag haft "The Ballad of Lucy Jordan" på hjärnan i ett antal dagar nu, vilket inte ha gjort saken ett dugg bättre.

Nu ska jag koka kaffe, tömma kylskåpet på gammal mat och tänka på skidåkning.

Telepati

Tredje gången gillt, visst, men redan efter två börjar det kännas lite märkligt.

Jag anar en telepatisk koppling mellan mig och Helsingin Sanomats matredaktion. För jag blev uppriktigt häpen, då jag slog upp matsidorna i dag. Första juttun handlade om knäckebröd i alla tänkbara former; det fanns en juttu om brödet självt och så några nyskapande recept, där knäckebröd ingick som en ingrediens. Och jag som i veckor gått och funderat på att testa baka knäckebröd - bara avsaknaden av rätt sorts kavel har avhållit mig från projektet. Och så för ett par veckor sedan handlade matsidorna om vart kött med ben har försvunnit från butikerna. Och jag som precis dagarna innan mässat om samma sak.

Jag tror inte HS plagierar mig. Inte tror jag egentligen de läser mina tankar heller. Däremot tror jag nog att vi surfar på (början av) en retrovåg inom köket: baka eget knäckebröd, lådor, storkok, rotsaker, livsmedel på nära håll... det ligger i tiden, tror jag absolut. "Äijämaten", stekt lever, strömmingar&mos osv. smäller högre än kebab eller texmex. Noteras med tacksamhet.

Ellen, som fyllde ett år och en månad idag, hade fullt upp: först till saluhallen (sovande), sedan till biblioteket (mycket vaken), sedan kom momi till oss, och till sist också mofa. Mamma däremot hann inte hem förrän Ellen sagt gonatt. Valtider..

Fortfarande lite träningstrött. Idag blev det 15 km i Svedängens svettiga spår. Det går inte att skida långsamt där, så jag flåsade igenom fanskapet på lite drygt en timme. På söndag blir det lugna takter. Ikväll blir det stretching. Nån sa att det är bra.

Kallaste onsdagen

Halva dagen har jag funderat på om jag är sjuk-sjuk eller träningssjuk. Nu har jag bestämt mig för det senare. Igår ute på en 11 km länk i -19 grader. Kallt, men roligt. Och de nya stavarna gjorde precis vad de skulle.

Våra fönsterrutor borde ha tvättats för bra länge sedan. Så dags att märka det i februari. Fram tills mars blir alltså ingen bjuden till oss före skymning.

Nyårslöftet håller...

Mitt lilla nyårslöfte var att blogga flitigare, och det har jag väl lyckats med hittills. Däremot har jag fortfarande ingen som helst uppfattning om hur många det är som läser bloggen, och huruvida jag borde vara nöjd med "upplagan". Nöjd och nöjd. Dethär är nog en terapiblogg också, det erkänner jag alla gånger.

Idag har jag börjat betvivla en uppfostringsmetod. Nämligen den som gör gällande att om man låter barn plocka ut saker ur hyllorna i stället för att jämt springa efter dem med förbud och förmaningar, så tappar de förr eller senare intresse för sysslan och lägger av. Det låter ju rimligt, och det är ungefär så vi har burit oss åt med Ellen.

Det enda problemet är att ivern att dra ut saker inte visar några som helst tecken på att avta. Handdukar, blöjor, skivor, plastbyttor, matburkar, mjölkburkar, kläder, skor, flaskor ur badrummet, DVD-skivor... precis allt ska rivas ut. Och idag har det varit alldeles extra frenetiskt, varpå far tappar tålamodet en smula, varpå barnet tappar humöret mer än en smula varpå far blir ångerköpt varpå rivandet fortsätter med oförminskad styrka.

Och jag är inte intresserad av att fråga om dethär på mammapappa.com för då får jag bara tjugo (mammor) som berättar hur de har gjort, ett par som berättar hur fel jag gjort och ett par som går till angrepp mot dem som skäller på mig och önskar mig styrkekramar i stället. Och idag känner jag inte att jag behöver styrkekramar, bara mindre prylar.

Men i stället för mindre blir det mer. Idag köpte jag ett par nya stavar, och ikväll ska det skidas, om man så fryser fast i spåret. Flunssan är besegrad!

Och det som gjorde mig verkligt ledsen i helgen

Tja, jag tror inte någon blev oberörd av artikeln om "problemföräldrarna" med sina "problembarn" i HS:s månadsbilaga. Jag blev fruktansvärt illa berörd, nästan fysiskt illamående.

Hur emotionellt distanserad kan man vara? Hur kan man som förälder t.ex. föreställa sig att barnet inte uppfattar och inte påverkas av sin mammas/pappas humör?

Och visst har den visan upprepats många gånger: att vår generation skaffar barn sådär som ett projekt bland andra -- men att det kunde vara såhär renodlat förstod jag ärligt talat inte. Nej, ingen är helt förberedd på hur det första barnet påverkar och ställer om livet. Men dehär föräldrarna hade inte den minsta aning, inte den vagaste föreställning. Det var som om de inte hade ägnar frågan en enda tanke, och när verkligheten slog dem med full styrka, så klarade de inte av det.

Jag försökte uppriktigt förstå, hitta någon gnutta sympati inom mig för dehär föräldrarna. Men jag kunde inte. Skitmänniskor, var min enda tanke. Skaffa guldfiskar -- ni är inte värda era barn. Så tänkte jag, och tanken gick också tillbaka till Volts helgalna gallupfråga för en tid sen: "Vem borde låta sterilisera sig?" Alternativen var typ knarkare, fattiga, handikappade osv. I korthet folk, som man kunde anse kroppsligen eller själsligen oförmögna att ta hand om sina barn. Jag inser att mitt alternativ skulle vara svårt att formulera. "Emotionellt fullständigt uppfuckade karriärsnihilister"? För det var i stort sett det som månadsbilagans artikel handlade om. Och jag kommer inte ifrån en malande känsla av att de föräldrarna inte är så få.

Mathelgen och den oändliga förkylningen

Förkylningen vill bara inte släppa. Nå, jag har förstås bara mig själv att skylla. På fredagen kändes det "lite bättre", så vi tog en 10 km skidtur med Ellen. Det hade den goda sidan att flunssan bröt ut ordentligt. Nu har jag snutit näsan av mig, det känns bättre, men helt har nog flunssan inte ännu bedarrat. Inte för annat, men Vasaloppet börjar bekymra mig. Senast hade jag skidat lite drygt 800 km före loppet, nu blir det under 500. Nå, jag får väl gå med filosofin att inte träna så mycket som möjligt utan så lite som möjligt för att nå sitt mål. I mitt fall: satsa på färre, men långa träningspass. Och så gott som enbart stakning, för det är det som gäller i Vasaloppet.

Trots förkylning hade vi gäster igår, och jag passade på att tina upp hjortsteken vi hade i frysen. Det var dags, kändes det, och visst blev det bra. Allt man behöver är vitlök, timjan, en stektermometer och ganska mycket tid. I 125 graders ugn tog det 1½ timme, men vad det blev bra.

Tittar man några dagar bakåt har det inte varit en så fånig helg i matväg annars heller. På fredag köpte jag gös i saluhallen (10 euro för en rejäl gös, är det nu mycket?), och filerade den hemma - mest för att hålla uppe den färdigheten också. På lördag var vi och åt hos mina föräldrar - mor har efter många års uppehåll igen fått ögonen upp för creme brulée, vilket vi tackar för. Som middagssällskap hade vi tant Jenny. Jenny är 93, knivskarp i skallen, utmärkt hörsel och en mun som går i ett. Om jag ska bli 93, är det sådär jag vill bli.

Reklam

I morgon börjar det bästa programmet som Radio Vega lanserat sedan... Natuväktarna??? Anyway, Sissi heter programmet, det sänds kl. 09.03 på morgonen och ni ska lyssna. "Skönhet. Mode. Mat. Vin. Kärlek. Familj. Män. Sex. Jobb. Motion. Resa. " heter det i programmets webbpuff, och det låter ju inte fel. För kvinnor? Javisst. Men jag tror få män tar skada av att lyssna på programmet. Klaus Bremer t.ex. Sweet Jesus.