Dagisdilemma

Såhär års är det spännande tider åtminstone för en del barnfamiljer. Dagis bakom knuten eller på andra sidan stan?

Vi har ju sedan ett antal år tillbaka det som fint heter subjektiv rätt till dagvård. I klarspråk betyder det att varje familj som önskar få en kommunal dagvårdsplats åt sina barn också ska få det. Jag tror (och hoppas innerligt) att det fungerar lite bättre på mindre orter, men i huvudstaden är allt inte väl ställt med denna subjektiva rätt.

Då vi flyttade till Munksnäs för två år sedan, blev vi förtjusta i hur svensk stadsdelen kändes. Förtjusningen växte ytterligare då vi förstod att det precis bakom vårt hus låg ett svenskspråkigt dagis. Det var inte det som avgjorde bostadsköpet, men inte hade det motsatt verkan heller. Nu ska Ellen börja i dagis vid årsskiftet (jag får en klump i halsen varje gång jag tänker på det), men dagiset bakom knuten kan vi glömma. Likaså det svenska dagiset en halvkilometer bort. Socialverket har låtit förstå (det officiella beslutet dröjer ännu) att grupperna är fulla och att de nu försöker hitta platser bäst det går. Vad vi borde ha förstått är att dagisgrupperna fylls i början av höstterminen. Efter det är det i stort sett stopp, läsåret ut. Och vi våra stollar som planerat enligt kalenderår. Så kan man ju inte bära sig åt.

Och det är här som det brutala med den subjektiva rätten kommer in. Staden uppfyller sin plikt genom att ge oss en dagisplats i Helsingfors. I teorin var som helst i Helsingfors. Och var som helst är inte bra. Var som helst kan betyda att åkandet till och från dagis i rusningstrafiken tar en timme på morgonen och en timme på eftermiddagen. Det är tärande för alla inblandade. Och alldenstund står det lilla dagiset där under vår balkong. Varje morgon då vi åker iväg och varje kväll då vi kommer hem. Ironiskt så det räcker.

Så vad gör man? Väntar på besked för det första. Staden kan komma med sitt beslut så sent som en månad före utsatt tid. Är dagiset skäligt nära får vi ta skeden i vacker hand. Då man väl har en dagisplats kan man sedan ställa sig i en "inre kö" till dagiset vi egentligen vill till. Och kanske lyckas det nästa höst. Då har Ellen visserligen redan hunnit vänja sig vid ett dagis, men efter en lång sommar kanske det går bra i alla fall.

Men om dagiset då ligger på andra sidan stan? Om det känns alldeles orimligt? Tja, man kan inte överklaga dagisbeslut vad jag vet. Familjedagvårdarna är få, och oftast på deltid. Kan jag bli hemma ett halvår till? Tja, jo, väl. Om alternativet är ett pendlarhelvete. Fast det skulle säkert min arbetsgivare vara intresserad av att veta i god tid, typ två månader i förväg. Hej, det är i övermorgon! Så kul! Bara att välja då.

*svordomar, vanmakt och frustration*

Hur sälja saker

Det är så tungt att titta på TV nuförtiden. Inte för programmen, men reklamerna.

En ny liten våg verkar skölja över TV-reklamen som bäst. Provokation och ironi heter förtecknen, och det kräver en hel del av mig som tittare och mediekonsument. Samtidigt måste jag rannsaka mig själv - håller jag på att bli en reklammoralist, har min tröskel för vad som är god smak stigit? Är jag redan konservativ och medelålders?

DNA:s senaste TV-snutt (och det finns variationer i form av gatureklam) är fölagd på ett mentalsjukhus. Den paranoida patienten ser vad DNA bjuder ut, och därmed är hans konspirationsteori besannad. Ett smärre myteri bryter ut på avdelningen. En uppenbar travesti på Gökboet, visst. Men är det en bra travesti? I mina ögon känns det bara långsökt och ganska framtvingat. Säljer man mobilabonnemang med det - och till vem? Vad vill DNA signalera? Jag misstänker att signalen inte har ett dugg med produkten att göra - bara en reklam som skiljer sig ur mängden. Och för all del, konkurrensen i branschen tvingar ju stenhårt fram ett behov att skilja sig ur mängden.

Men går provokationen för långt? Mental sjukdom drabbar inte alldeles få i dethär landet. Alla känner nån som känner nån som mår mentalt verkligt illa. De kanske inte sitter på anstalt, men det är tillräckligt nära för att man ska bli illa berörd. Eller omvänt: jag tycker man ska vara rätt rejält verklighetsfjärmad om man kan se på denhär reklamen som bara skoj.

Det andra exemplet är inte lika provokativ, men jag undrar hur effektiv reklamen är, i synnerhet i Finland. Den brittiska billighetsglasögonkedjan [fyll i namn här], som "smugglar in" billiga priser till Finland. Reklamen är gjord som ett suddigt scoop-inslag, och slutar med en "ertappad" VD, som erkänner att man tänker fortsätta med att föra in förmånliga glasögon på den finländska marknaden.

Helt klart har denhär reklamen snurrat i alla länder, där företaget har etablerat sig. Den skiljer sig med sin ofinskhet. I Finland säljer man glasögon med P-Å-L-I-T-L-I-G-H-E-T. Och att reklamen är ett ironiskt motdrag till den rådande pålitlighetsreklamen i branschen - det tror jag inte går hem.

Som tredje led i denhär längan har vi den gigantiska vitvarukedjan, som fordom gjort sig känd med ganska lågsökta, ibland provokativa och ibland riktigt roliga reklamer. Nu ironiserar man över tandkräms/kosmetika/hälsopreparatreklamer genom att låta en vitklädd tant stå i förgrunden och intyga hur välvalda, kvalitativa och pålitliga produkter Giganttis sortiment består av. Det måste vara ironi, men återigen: går det hem? Kan man dribbla med stilarter och räkna med att kunderna hänger med? Och vilka kunder i så fall. För medieläskunniga är det ju en guldgruva, då reklamerna erbjuder långt mer att tänka på än vad programmen nånsin. Men den stora massan är inte så medieläskunnig, befarar jag.

Hopp!

Så är det. Från dag ett och framåt har alla föräldrar ständigt goda skäl attt vara oroliga för sina barn. Precis då man kommit till rätta med det senaste (livsfarliga) påhittet kommer nästa. Som dethär med Ellens klättrande. Vi trodde det var illa nog, samtidigt som vi inte ville förbjuda allt klättrande. Men icke. Nu vill hon helst hoppa ner från alla ställen hon klättrat upp på. Trösklar och dynor går ju bra, men det finns mycket som är högre än så... hälsningar bara från familjen fläskläpp.

Och jo: Facebook. Det är en drog.

Man är ju inte 15...

Verkligheten hinner ibland ifatt en i ett nafs. Jag ska åka till min gamla skola för att berätta Hur Det Var Förr.

Först skrattade jag när jag blev kontaktad. Hur det var förr! Det var ju inte så länge sedan. Men visst var det. Det är 23 år sedan jag började skolan. Bara en sån sak. När jag började gymnasiet hade inte dagens högstadieelever sett dagens ljus än. Dagens lågstadieelever har aldrig upplevt en tid utan mobiltelefoner. De har kanske, kanske sett en VHS.

Så visst finns det rätt mycket i nostalgiväg att rulla upp för de små liven. Men själva skolgången? Lektioner, pedagogik, klasser? Ingen aning, egentligen. Det måste ju ha hänt en massa, men jag har ingen aning om vad. Skriver man av tavlan eller OH:n i sina häften? Har man böcker? Diktamen? Får man villkor?

Å andra sidan har jag också svårt att ur minnet plocka fram specifika drag eller eller episoder som skulle åskåddliggöra hur det var att gå i skolan på det "glada" 80-talet. Minns nån? Hjälp mig i så fall, kommentera härunder.

Fast - å tredje sidan - tror jag inte ungarna är särskilt inresserade av ingående betraktelser av skolväsendets utveckling över tid. Bäst att lägga i show-växeln bara. Men som sagt, jag tar glatt emot hjälp. Rätt mycket verkar jag faktiskt ha glömt - eller förträngt.

En lovsång till Italien och så lite hemåt.


Såhär går det förstås varje gång man varit på en resa, som inte slutat med total katastrof. Utlandet känns strålande fint och hemknutarna mest bara sunkiga. Men jag tror i alla fall att min kärlek till Italien börjar vara av det seriösare slaget.

Man kan inte annat än acceptera att italienare är svårimponerade då de åker utomlands. De har allt. Varma stränder, höga snöiga berg, arkitektur, historia och kultur som ingen annanstans. Snabba bilar, opera, fotboll. Och så maten, den maten. Förstås är det orättvist att jämföra med Finland. En stor del av det fina med italiensk mat handlar om att råvarorna är färska, och många råvaror är helt enkelt inte färska på samma sätt då de väl når Finland...

Men vänta. Visst har vi ju färska råvaror här också. Vad vi inte har är en sund relation (kärlek) till mat. Vi är mer måna om att få S-Bonus för våra restaurangbesök än om att maten ska vara god. Hälsningar till frys-schnizlarna bara.

Nå, slutmarrat. Åtminstone har vi strömmingen. Det ska vi vara stolta över. Själv har jag handlat två burkar, och som bäst gräddar jag maltlimpor till dem. Se där en sak som italienarna saknar! Dethär receptet prövade jag slumpmässigt för ett par veckor sedan med härligt resultat - och inte det minsta svårt.

1 l apelsinjuice
100 g jäst
3 dl mörk sirap
3 dl havrekli
3 dl rågmjöl
3 dl malt
1 msk salt
10-13 dl vetemjöl

Värm apelsinjuicen till 37 grader, smula ner jästen och lös upp den i juicen. Blanda i kli, sirap, rågmjöl, malt och salt. Blanda sedan i vetemjöl tills du har en lös deg (den ska gå att hälla ut ur skålen). Fördela degen i tre smorda formar, täck och jäs i 1½ timme. Värm ugnen till 175 grader, strö kli (eller annat) över bröden och grädda i 1½ timme. Pensla under gräddningen ett par gånger med sirap utblandat i vatten, och en gång efter att du tagit ut bröden.

Sakta och långsamt

Jag tänker ge löpskorna ännu en chans. Vem var det som sa att man måste springa häcken av sig?

Jag är knappast den enda som har delade känslor för löpning. Det skulle på många sätt vara den simplaste, mest naturliga motionsformen man kunde tänka sig. Bara att dra på sig skorna, ge sig iväg och invänta "flytet", "runner's high" och allt detdär som ivriga löpare talar sig varma för. Men verkligheten är ofta kargare.

Mitt kroniska problem, i gren som gren, är att jag sätter igång med en enorm frenesi (länkar för ofta) och fart (länkar för snabbt). Det känns bra, och jag tror mig klara av det. Men så får man backa, i synnerhet i löpning. Löpning belastar nämligen knän och höfter på ett helt annat sätt än skidåkning eller cykling. Det är stöt på stöt på stöt, uppför som utför. Det i kombination med ovana och en alltför hög hastighet leder undantagslöst till skador. I mitt fall oftast till s.k. löparknä, en smärtsam åkomma på yttre sidan om knät, som bara försvinner med långvarig vila. Tack för det.

Efter ett antal löparknän hade jag redan hunnit besluta att löpning en gång för alla inte är min sak. Men tanken blev kvar i bakhuvudet: kan det vara alldeles omöjligt?

Jeff Galloway, en amerikansk marathoncoach, menar att det inte är det. Hans kungstanke är s.k. walk breaks, dvs. att man tar regelbunda pauser i löpandet och går istället. Idén är att börja med pauserna genast, inte först då man börjar tröttna. Jeff rekommenderar en paus på 30-60 sekunder ungefär var fjärde eller femte minut. Pausernas längd och frekvens beror på hur snabbt man springer, i.e. hur vältränad man är.

Låter det knasigt? Visst, men fördelarna är också enkla att förstå. Det viktigaste är att man inte tröttnar som vanligt. Tvärtom orkar man med tiden hålla uppe en högre löphastighet än om man bara löper. Man kroknar inte heller mot slutet, utan orkar hålla samma hastighet från början till slut. Och Jeff menar att dehär två faktorerna gör att man de facto inte förlorar någon tid alls jämfört med dem som bara löper.

Också skaderisken minskar, vilket också är lätt att tro. Man avlastar ju löpmusklerna regelbundet, så belastningen blir både mindre och mångsidigare. Jeffs olika träningsprogram understryker också vikten av att inte löpa för ofta. Tre länkar i veckan, varav en lång, räcker gott inför ett marathonlopp.

Låter för bra för att vara sant. Måste prövas. Varför? Tja, i bakgrunden lurar förstås en utmaning. En kollega till mig viskade något om en marathonresa till Havanna nästa höst, och fy vad det började kittla. Få se.