Epilog

Och nu då? Nu har jag packat upp, putsat skidorna, tvättat kläder, torkat pjäxor, ätit, fått en släng av nån ny flunssavariant... Benen värker inte längre, inte heller armarna, bara armbågarna sådär smått - pga lite för långa stavar. Jag reste i timmar och timmar, stressade och stod i - för att få skida i dryga fyra timmar.

Var det värt det?

Svaret är naturligtvis ja. Nästa gång ska jag vara bättre förberedd, kanske t.o.m. åka i sällskap med någon annan. Men visst: själva loppet var nog värt all möda. Så mycket endorfin, så mycket nöje, så mycket bara ren glädje över hur vackert allt är -- och så fick jag ju en medalj också!



Nu lite vardag, lite vardagsskidåkning och sedan nästa skidfest: Vasaloppet. Fast onekligen måste man efter Marcialonga ställa samma fråga som en italiensk dam i Vasaloppet för två år sen: varför ska ni så prompt skida i skogen?

Episod 7

Vid målområdet var det fullt kaos: klädpåsar att hämta, skidor att lämna in, diplom att hämta, resultat på en anslagstavla, mat, dryck, gyttja och tusentals människor. Och fast det inte var något fel på stämningen, kände jag ingen lust att stanna där länge. Till all lycka stötte jag på tre av mina goda landsmän, som hade skidat i mål lite tidigare. Jag måste ha sett lite häpen ut, då de talade om sina tider för mig. För då avslöjade de också hur de kände varandra: de var gamla tävlingsåkare. Och tro sig fan att de hade något av formen kvar: den snabbaste av dem, en kille som redan passerat 50, kom i mål på 03:31. Nå, han såg också som sin plikt att bjuda hela gänget på öl och romtoddy. Gubbarna verkade glada åt att se mig, och glada åt att inget strulat till sig sedan fredag. När allt kom omkring hade jag ju tagit mig från start till mål, och det var ju huvudsaken. Så jag fick också en öl - en öl, som kändes sällsynt välförtjänt.

Så särskilt länge blev vi inte kvar i Cavalese. Istället hoppade vi in i kleinbussen och körde till gubbarnas hotell, som låg i en liten, avsides bergsby som heter Montesover. Vi badade bastu, satt i jacuzzin och kände oss ganska nöjda. Sedan blev det middag enligt alla konstens regler, bara avecen till kaffet fattades. Mätt, nöjd och ren satt jag mig i bilen vid halvsjutiden, och så bar det av mot Milano.

Avecen, ja. Det visade sig att herrarna nog förstod sig på små belöningar. Medan chauffören/truppenführern susade nedför de hisnande alpvägarna, gick konjaks- och whiskyflaskorna runt i baksätet. Och i takt med att de tömdes blev förstås råden till chauffören både fler och bättre. Vid middagen hade jag glatt sällskapet med att överräcka en karta över norra Italien, och den kom väl till pass i ett tidigt skede av hemresan. Hade vi bara haft GPS:en skulle det ha tagit flere timmar länger, jag lovar. Nu blev det bara en avstickare och resten gick som en dans.

Efter en paus på en bensinmack (ännu en öl där) slumrade jag till, och då jag vaknade var vi redan inne i Milano. Det var dags för den sista etappen för mig. Vi hade kommit överens med gubbarna att jag skulle få skjuts till deras hotell, och därifrån skulle jag sedan ta mig vidare till mitt eget hotell i närheten av Linate-flygplatsen, därifrån mitt flyg skulle gå.

Något sånt hotell fanns naturligtvis inte. Jag hade försökt boka ett rum per telefon, men de ville ha mitt kreditkortsnummer, och något kreditkort har jag inte. Men jag täcktes helt enkelt inte tala om för gubbarna hur det låg till. Istället tänkte jag att jag antingen sover några timmar på flygfältet eller så tar jag in på ett hotell alldeles i närheten. Hur som helst skulle det bli en kort natt. Klockan var redan över elva på kvällen, och mitt plan skulle gå halv sju följande morgon.

Efter en fartfylld taxiresa var jag framme på Linate. Det visade sig vara en flygplats av lite anspråkslösare mått. Absolut ingenting var öppet, inga taxin stod
 utanför, och inne i terminalen fanns kanske 15människor sammanlagt. Efter att förgävesha letat efter ett förvaringsutrymme för bagage lade jag mig i en halvbekväm bänk 
i en av incheckningsaulorna. Det blev en ryckig, kort och ganska obekväm nattsömn, 
men en nattsömn icke desto mindre. 

Vid halvfemtiden började de första passagerarna anlända, och inom kort var det omöjligt att fortsätta sova. Fortfarande hade cafeterian inte öppnat.  Groggig och en liten aning bakfull tog jag mig ombord på planet. Biljetten hade varit billig, och förklaringen var också enkel: det ingick ingen mat i resan. Normalt brukar jag tycka att flygmat är onödigt, men just denhär gången hade jag varit tacksam för det. Då man har vakat i 19 timmar, under den tiden skidat 57 km, druckit en del och sedan sovit fyra timmar - då är man hungrig. På Kastrup, där vi mellanlandade, lyckades jag köpa en Cokis. Och så samma öde på flyget till Helsingfors: ingen mat. Men i det skedet spelade det ingen roll längre. Jag var hemma, och det kändes riktigt, riktigt bra. Lunchen med Ellens moster som ställde upp för att vakta pga mina 
tidtabellsklåperier, blev - det ska sägas - rekorderlig.

Episod 6

Nu blir det ganska mycket skidåkning. För, tja, det var det det var. Ganska mycket skidåkning.

Trots att jag alltid intalar mig att ta det lugnt i början, oavsett vilken gren det gäller, så skiter det sig oftast. Så även nu. Föret var enormt fint, stämningen var god, och efter en veckas stillasittande kände jag verkligen ett behov att röra på mig. Ett mer akut behov fanns också, framkallat av kylan. Hur som helst gick de första tio kilometrarna på 38 minuter. Oj, tänkte jag, och räknade snabbt ut att en sådan hastighet skulle ta mig i mål på under fyra timmar. Då jag gjort den kalkylen var det också klart för mig att riktigt så snabbt skulle inte hela loppet gå.

Men bra flöt det på i åtminstone 30 km. Spåret var inte lika sprängfullt som i Vasaloppet, så det var ganska enkelt att hålla den fart man själv ville. Rätt tidigt gick jag in för att hänga på någon fram till följande vätskekontroll. Någon som hade rätt hastighet och skidade vettigt. Först en ung tjej, sedan en gammal gubbe i leopardmönstrad trikå, sedan en kille med ett par gamla Fischer-skidor och ett Japp-dryckesbälte osv. Det hjälper en att orka och hålla lite jämnare fart.

Marcialonga går alltså först uppför Val di Fassa, dvs. norrut. Sedan vänder spåret och kommer tillbaka ner i samma dalgång och vidare neråt mot Val di Fiemme. Nu var loppet förkortat, så vägen upp var kortare, medan vägen ner var oförändrad. Profilen ser ni här:



Det fina är att loppet går tvärs igenom flere byar. Och italienare är fantastiska: alla hade tagit sig till spåret för att se åkarna. Och inte bara eliten, också vi vanliga motionärer blev enormt fint påhejade med klockor, rop, skrällar och trummor. Finast var nog entrén på skidstadion i Val di Fiemme. Solen sken från en klar himmel, utsikten var "TV:stä tuttu" och folk satt på läktarna med flaggor och picknickkorgar och hejade.

Typiskt nog hade jag ju inte ro eller sinnesnärvaro att ta en bild just där, men det får bli en annan, från en annan kontroll i stället.



Det enda tråkiga var att mina armar och i synnerhet axlar började tröttna lite just där. Att det berodde på bristande skidträning var uppenbart. Vad det skulle innebära för loppet var lite oklart, men jag började få onda aningar. Solen hade nämligen då skinit redan i ett par timmar, och spåret skulle komma att bli ganska sörjigt. I ett sådant spår kan man inte annat än staka. Om man orkar.

Jag bestämde mig för att tanka lite ordentligare. Vid varje kontroll - och de blev flere mot slutet - drack jag minst fyra koppar sportdricka och åt rejält med russin. Och så tog jag två energi-geléer. De smakar förjävligt, men de fungerar, så även nu. Spåret blev precis som jag hade befarat, men jag hade ändå lite fäste, och tack vare gelétankningen lite ork kvar, när slutet närmade sig.

För slutet på Marcialonga är nämligen något alldeles speciellt. Som man ser i profilen, går hela loppet mest bara neråt. Utom dedär sista, sista kilometrarna upp till målet i Cavalese. Det ser inte så rysligt ut på kartan, men rysligt är det nog. De sista tre kilometrarna stiger man över 200 meter. Och det är inte bara det att det är brant. Spåret går i sicksack, och precis när man hoppas att det hela ska vara slut, så vänder spåret - och fortsätter uppåt. Tre kilometer av denna fröjd, och det efter avverkade 54 kilometer. Någonstans där i backen kände jag mig ganska tacksam över att de hade förkortat loppet.

Arrangörerna var tillmötesgående också på ett annat sätt. Strax före backen hade de en kontroll med tre stycken klistermaskiner. Jag hade aldrig sett en klistermaskin förut, men den gjorde vad den skulle: lade ett hyggligt tjockt lager klister för våt snö i fästområdet, och så var det bara att börja kliva. Och eftersom jag hade krafter kvar i benen (inte så mycket i armarna) och fäste, så bestämde jag mig att knipa några förlorade positioner på slutrakade och började springa sakta uppåt, närsom de flesta andra i backen nöjde sig med gånghastighet. Och trots att jag måste stanna ett par gånger, då pulsen knackade på över 175, så kändes det fint. Och Cavalese-borna, som stod radade längs spåret, verkade också förstå att uppskatta slutspurten.

Och så målgången. Ja, så hemskt mycket finns inte att säga om den. Jag var nog rejält slut, då spåret äntligen vände in på slutrakan (som tack och lov var nedförsbacke), men publiken, musiken och den gassande solen (vid dethär laget var det +6 grader) gjorde också de sista metrarna till en oförglömlig grej. Då jag stoppade pulsmätaren visade den 04:20 och en snittpuls på 144. All orsak att vara nöjd, tänkte jag.

Trött, men inte alldeles utpumpad, kände jag mig då jag väl fått av mig skidorna, hällt i mig lite sportdryck och fått en medalj runt halsen. Och tur var det ju, för jag skulle ännu behöva krafter framöver.

Episod 5

Egentligen kändes det ganska bra från första början, men lite besviken var jag när jag vaknade kl. 05.15 på söndag morgon. Dendär nästan högtidliga stämningen av spänd förväntan, den infann sig liksom aldrig. Jag gick upp, drack en massa, klädde på mig och gick en våning upp för att äta frukost tillsammans med två svenskar, som också bodde hos familjen Riz. Frukosten var en vanlig italiensk sådan, så när som på ett lite knasigt undantag. Vår värd hade alltså skidat Marcialonga 17 gånger, och visste vad som krävs i näringsväg: kolhydrater. Och hur få kolhydrater? Jo, genom att äta... ris. Följdaktligen stod en stor kastrull kokt ris på frukostbordet, inga tillbehör, bara ris. Och vi åt med god... nå, vi åt och var nöjda.

Lite spänd måste jag ändå ha varit för jag frös. Jag frös som en hund när jag steg ut genom dörren, och det blev inte så mycket bättre i bussen, trots att den var fullpackad, mest med norrmän. Och såklart började onda aningar flyga genom huvudet. Är jag nu ändå sjuk? Är det farligt att åka om jag är sjuk? Vågar jag avbryta ifall det verkligen känns så? Och så vidare. Till sist bestämde jag mig för att sluta bekymra mig, och bara köra.

Arrangemangen var stiligt skötta: det gick bussar från varenda by till starten, som alltså hade flyttats från Moena till Campitello pga snöbrist. Vår buss var bland de första vid start, vilket nu inte störde, men inte var det till någon glädje heller. Det enda man kunde göra var att lite provskida för att testa vallningen, gå på dasset och gå omkring på området för att hålla sig varm. Det var inte det lättaste. På min tunna skidtrikå hade jag nämligen bara ett nästan lika tunt lager. Så där en lärdom: ta med den tjockaste dunjackan till starten, på morgonen är det ändå alltid kallt. I Campitello var det omkring -10 grader, och speciellt mina tår och fingrar var hårt åtsatta.





Och så gick starten. Inte som en masstart, där alla rusar iväg precis samtidigt - tack och lov - utan i grupper om 500, enligt startnummer. Först eliten, Auckland och dom andra till toner av Luciano Pavarotti i högtalarna, sedan alla andra under lite mindre pompösa former. Men fint kändes det. Äntligen på väg. Solen hade gått upp, och ett gytter av skidåkare tog sig uppåt i dalgången, mot vändplatsen 7 km längre bort i Canazei, allt medan ivriga italienare stod längs spåret på flera ställen och hejade på. Inte alls illa.

Episod 4

På lördag var det dags att agera. Jag mådde bättre än föregående kväll, och senast besöket uppe vid skidliftarna på 2000 m höjd gjorde mig bättre till mods. Nu gällde det bara att säkra hemfärden.

Modern teknik har sina sidor. Med hjälp av min fru tog det bara en halv timme, och så hade jag ett nytt flyg bokat för måndag morgon kl. 6.30. Visst, det kostade en slant till, men överraskande billigt var det med tanke på omständigheterna. Glad i hågen ringde jag till gubbarna, och meddelade glatt att jag ordnat med både nytt boende och nytt flyg. Och kanske min rating i deras ögon steg från "organisatorisk katastroftönt" till "organisatorisk tönt" eller nåt. Hur som helst kändes det bra, saker och ting hade rett upp sig, och nu kunde jag koncentrera mig på det relevanta.

Jag valde att inte skida alls på lördag. Det hade varit roligt, redan för att det nu ändå var Val di Fiemme och inte vilken skit-skidhåla som helst, men jag ville inte ta risken att flunsan skulle bli värre. Istället vandrade jag omkring i Cavalese (dit jag tog mig efter alpexkursionen), åt och drack så mycket jag orkade och köpte en karta åt gubbarna. Skulle jag åka tillbaka med dem, skulle det fan bli utan GPS, så mycket var alldeles klart.

Framåt eftermiddagen tog jag sedan bussen till Castello di Fiemme, där mitt nya hotell låg. Nå, det var ju inte ett hotell, utan ett Bed&Breakfast -ställe inhyst hos en lokal familj, något som visade sig vara riktigt tursamt. Gubben i familjen hade nämligen skidat Marcialonga 17 gånger, och visste vad som krävdes: vallning, vila och mycket mat. I källaren fanns vallningsboden, vilan ordnade sig fint och maten fick jag inta i Cavalese, dit jag gjorde en rask kvällspromenad.

Förkylningssymptomen var som bortblåsta. Det enda jag märkte av var lite yrsel och lite höjd puls, men jag tror det mest berodde på höjden i kombination med lite spänning. För nu äntligen kunde jag lite börja känna mig spänd också för själva loppet. Det är liksom det fina - men samtidigt det tråkiga - med att åka på såna här grejer ensam: man har ingen att egga upp sig med inför loppet, och ingen att skrävla med efteråt. Annat än en blogg, då.

Episod 3

Ett avbrott i kronologin. Bara samlade tankesnuttar.

* Jag är faktiskt inte särskilt världsvan. Eller åtminstone inte resvan. Det känns pinsamt att medge, men det är sant.

* Förljdaktligen har jag under mitt trettioåriga liv aldrig sett Alperna (nå, Dolomiterna). Och för första gången på mycket, mycket länge är jag alldeles andlös. Det är så ofantligt vackert här. Å ena sidan grämer jag mig över att jag inte kommit hit tidigare, å andra sidan kan jag ju vara glad åt att i såhär vuxen ålder få uppleva något såhär storslaget. På lördag morgon tog jag en kabin upp på 2000 meters höjd, och min enda tanke - efter att kabinskräcken lite lättat - var: tänk, såhär högt uppe på jorden har jag aldrig stått.

* Matti Wuori hann med mycket under sitt liv, och sen ändå för lite. Karln var ju ett geni. Läs "Kaikki on totta", människor!

* Hur i hela glödheta helvete har de burit sig åt för att bygga dehär byarna - och vägarna? Det övergår mitt förstånd.

* Finländare borde skämmas lite mindre för sina bristande språkkunskaper. Inte kan de i andra länder heller.

* Vad vi däremot borde skämmas över är vår längdåkningstradition, som har kommit på skam. Vi har halkat ner i u-landsklassen. Fatta att det deltog 1700 norrmän (av sammanlagt 5200 deltagare) i årets upplaga av Marcialonga, några hundra svenskar och ungefär lika många tyskar. Finländarna? Vi var väl ett knappt hundratal sammanlagt. U-land var nog ordet.

* Apropå sport: är inte italien det hävaste sportlandet? De är världsmästare i fotboll, de är grymma på volleyboll, basket, vattenpolo, motorsport, cykling, skidåkning... De tog 32 medaljer i Aten 2004.

* Ännu sport: Det är en lite knäckande känsla att vara omgiven av idel atleter. För let's face it: här finns hundratals som åker bättre skidor och är bättre tränade än jag. I något skede började jag redan bli rädd för att hamna sist i hela loppet. Så gick det inte. Det är hälsosamt att påminna sig om sanningen: på varje hurtbulle går det 10 slöfockar, men de var inte in town denhär helgen.

Epidod 2

Såhär i efterhand är det lätt att konstatera att jag kunde ha varit bättre förberedd för resan. För själva loppet visserligen också, men framför allt för resan. Då jag i höstas bokade flygbiljett, utgick jag helt optimistiskt ifrån att jag skulle kunna ta flyget kl. 19 på söndag kväll från Milano. Dethär alltså utan att känna till vare sig exakt avstånd från Val di Fiemme eller exakta tåg- och busstidtabeller. Korkat? You bet. Det hela blev inte heller mindre korkat av att jag bokat rum i Vigo de Fassa, en liten by ännu längre bort från Trento och Milano.

Mitt resesällskap gjorde det i alla fall klart för mig att den planen inte skulle lyckas, så största delen av bilresan satt jag och funderade vad jag skulle ta mig till. Själva sällskapet var f.ö. precis så trevligt, som det först verkade. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dem, men de var som sinnebilden av hyggliga, rakryggade finska karlar. Lite på ont, men framför allt på gott. Och färden blev på inga sätt tråkig, speciellt som GPS:en ständigt försåg oss med nya spännande utmaningar... Hur som helst, på fredag kväll åkte vi alla till tävlingskansliet i Cavalese, gubbarna åkte iväg efter att ha anmält sig, och kvar blev jag. Nu var det mörkt, hela min "reseplan" hade skitit sig, jag var trött efter tio timmars resande, och jag hade hela mitt bagage att kånka på.

Min räddning blev en snäll flicka på turistbyrån. Efter att ha bekräftat för mig att buss-tåg-flyg inte skulle lyckas på söndag(med god tur kunde jag vara i Milano kl. 19 - men inte på flygplatsen), lyckades hon på nån märklig vänster hitta ett nytt natthärbärge åt mig för natten mellan lördag och söndag. Gubbarna hade nämligen lovat mig bilsjuts också tillbaka till Milano på söndag kväll, men då måste jag bo s.a.s. i rätt ända av dalen. Alltså måste jag få ett nytt rum.

När allt detta var uppklarat, var det dags att orientera sig till busstationen och ta bussen till Vigo di Fassa. Förutom att jag plågades av en otrevlig pissbrådska (pissbrått var f.ö. något av ett modus operandi under helgen), gick allt väl, jag hittade mitt hotell, åt en hygglig middag, kände mig fortfarande underligt durrig, tittade på Grey's anatomy dubbat till italienska och somnade sött.

Dit och tillbaka - Marcialonga i backspegeln

Episod 1

Fredag morgon. Det skulle senare visa sig att denhär morgonen var den sista episoden på bra länge, som förlöpte alldeles normalt. Tidigt upp, snabb dusch, snabb frukost och taxi till flygfältet. Inga problem. Fortfarande kände jag mig lite märkligt durrig i skallen, men inte direkt förkyld. Väskan vägde ett ton, men den var jag snabbt av med.

Gick till kiosken och köpte Matti Wuoris "Kaikki on totta". Tog en kaffe och gick och satt mig vid gaten. Brevid mig satt sig snart ett sällskap medelålders herrar, och snabbt gick det upp för mig att också de var på väg för att skida Marcialonga. En av herrarna agerade lite truppenführer, han hade skidat loppet en gång tidigare och var nu världsvan i största allmänhet - åtminstone var han mån om att ge det intrycket. I brist på annan sysselsättning föll jag in i diskussionen, mest satt jag bara och lyssnade på de fem gubbarnas snack, samtidigt som jag försökte komma på vilka de egentligen var. Trevliga verkade de hur som helst.

Flyget till Milano förlöpte utan dramatik. Då planet landat kom "reseledaren", som suttit några rader bakom mig och frågade hur jag skulle ta mig vidare. Jag svarade sanningsenligt att jag hade tänkt ta mig till Trento med tåg och därifrån fram till Val di Fiemme med buss. Det ville reseledaren inte veta av - i synnerhet som det visade sig att jag reste ensam. Gubbgänget hade hyrt en bil för nio personer, så det fanns gott om plats för en liten skit som jag. Sagt och gjort - jag är inte den som tackar nej till resesällskap. En timme senare åkte vi ut på motorvägen. Eller, okej, vi stod där. Förmiddagsrusningen i Milano är fruktansvärd, och minst varannan bil är en lastbil. Men det var inte enbart rusningen som gjorde färden mödosam. Vi hade ingen karta. Vad vi däremot hade var en GPS, som bara ville prata italienska, och fem gubbar som försökte förstå sig på manicken. Sedan var själva bilfärden inte särskilt märkvärdig, men hela vägen från Milano till Cavalese, som är huvudorten i Val di Fiemme, tog ca sju timmar i anspråk. Och då hade mitt äventyr bara börjat.

Barn-åga och fennoveganism

Okej, dethär blir långt nu.

Hemma-föräldraskapet går att sammanfatta i en paradox: helst skulle man bara vara hemma, eller på en kvarts gångavstånd hemifrån. Faktiskt. För bara då kan man ha så gott som full kontroll över ätandet, sovandet, skitandet och levernet överlag. Känslan av den kontrollen är underbar, och barnet gillar det alldeles tydligt också. Det paradoxala är förstås att man i längden blir galen av det, och bara måste komma ut för att träffa andra, med fördel vuxna, människor. Men det i sin tur ställer till det för kontrollfreaken. Allt blir så mycket bökigare: hela halva dagen måste packas ned i en väska, man kan inte släppa barnet ur stolen, än mindre ur synfältet, och sanningen är att behållningen av det vuxna sällskapet till syvende og sist inte blir så väldig, eftersom man har fullt upp med barnet. Detta i synnerhet om den vuxna man träffar också har barn. Och så åker man hem och så somnar hon i spårvagnen och hinner sova tio minuter och det räcker precis för att hon sedan INTE ska somna pånytt när man väl kommit hem och så är hela den eftermiddag man planerat skjuten i sank och det bara går så och det finns inget man kan göra åt det.

Förstå mig rätt, alla ni som jag brukar träffa: jag vill träffa er också framledes. Så har jag sagt det. Men alla ni med barn tror jag förstår mig. Och alla ni utan barn, försök uthärda.

Då jag var i stan köpte jag också en mycket tankeväckande bok, sådär med anledning av det jag tidigare skrivit här. Boken heter Härkäpapua sarvista, och innehåller alltså texter och recept på veganmat baserat på inhemska grödor. Freakat? Javisst. Men samtidigt oerhört tankeväckande. I artiklarna presenteras ett synsätt på mat, som bara tvingar en att ta ställning till det egna ätandet. Ett synsätt, som tar fasta på att varje livsmedel har en ekologisk totalkostnad: hur mycket energi har krävts för att föda upp, hur mycket för förädling, hur mycket för transport, hur mycket för tillredning?

Och ekvationen är egentligen mycket enkel att lösa: den som vill beakta naturens bärkraft på bästa sätt gör bäst i att äta inhemskt. Basta. I boken presenteras bara och enbart recept med inhemska ingredienser. Fast detdär med inhemskt är relativt också: helsingfors-fennoveganen gör klokast i att köpa havtorn och svamp plockade i Estland snarare än Kajanaland. Lähiruoka var ordet alltså. Närmat? Rolig dubbel innebörd i det ordet.

Det känns oerhört radikalt att helt och håller övergå till en närmatsdiet. Och jag tänker inte göra det. Men jag tänker definitivt tänka om.

Livet går vidare

Nåh, italienarna tog sitt förnuft till fånga. Loppet ordnas, men som det nu ser ut i förkortad tappning. I stället för 70 km skidas alltså 50. Vilket, med tanke på snöförhållandena härhemma kanske inte är så fel alls. Och huvudsaken är ju att det blir av. Jag hann redan börja ta reda på vad man kunde göra under en helg i Milano, och sanningen att säga var det inte så illa det heller, men hellre skidar jag, alla gånger.

Och nu kan jag uppriktigt glädjas åt den vinter som också nått Finland! Däremot vågar jag mig inte riktigt ännu ut i spåret, har några spår av förkylningen kvar fortfarande, och Ellen är också så snorig att jag inte har hjärta att släpa henne ut i kylan för några längre länkar. Men på torsdag skulle det bli lite mildare, få se.

Dethär får inte vara sant

Följande damp just in i min Inbox:

The organising committee of Marcialonga is worried because the mild
temperatures of the last three days made considerably complicated the snow
situation along the course of the race. Everyone is waiting for the
announced snowfall - that is a bit late - but the question is at which
altitude it will snow, in fact they fear that in the first hours of the
atmospheric disturbance it could even rain in the valleys.

Today at 6 p.m. the final decision will be taken, whether to held the
race regularly - and for this goal several hundreds of men are already
working - or to give way in face of the evidence and to cancel the 2007
edition.

100.000 cubic metres of snow have been produced and laid until now, but
a big quantity of them have been melted by the warm temperatures and by
the recent rain.

Jag är förföljd. Vad i hela helvete ska jag ta mig till? Flyget är bokat, hotellet är bokat, jag har ställt mig in på dethär sedan september. Och nu dethär.

Örh

OK, dags att se sanningen i vitögat: jag är fortfarande på något sätt flunssig, dvs. inte i 100% skick. Vilket betyder att när det äntligen, ÄNTLIGEN kommer snö (Tack, Gud - HUR svårt var det egentligen att fixa????) så kommer jag inte ut på skidor. Men hellre helt frisk till helgen förstås.

Med anledning av gårdagens post och mitt humör över lag de senaste veckorna börjar jag inse att jag är en endorfin-junkie. Inga feelgood-kicks och jag rasar. Självfötroendet sjunker, humöret sjunker, inget känns meningsfullt... ända till nästa gång man får prestera, göra bra ifrån sig, kämpa på, ta i. Kan det faktiskt handla om hormoner???

Trt

Som en avdankad superhjälte. Dendär som bara väntar på att något Stort och Oväntat ska Hända för att han ska få rycka ut igen. Eller bara leva förbehållslöst. Inte planera, inte bära Ansvaret, inte vara så hopplöst förbi så mycket kul. Just nu, efter ett deppigt besök i Hyvinge och en annars tung och ensam dag med barnet känns det så. Vad är det? Är jag bara less för att det finns andra som jag vet att har roligare än jag just nu? Kanske det. Jag är inte 20 längre. Det är tio år sen jag var 20. Vem sa att det ska vara roligt?

Ellen sover, men rastlöst. Nu går jag och lägger mig, men räknar nog med ett par väckningar under natten. Ärh.

Nedräkning...

På barnafronten inte särskilt mycket nytt. Ellen fick ett vaccin igår (vi är med i ngtslags vaccinforskning) och har sedan dess varit lite råddig och framför allt aptitlös. Nå, det går om snart. I morgon ska vi till Hyvinge för att kolla in en cykelkärra. Lite tragiskt i och med att tanten som säljer den gör det pga skiljsmässa OCH sjukdom - jag ville inte fråga mer... Tragiskt, men hon behöver stålarna och jag behöver vagnen, så inte kan man väl tycka att jag drar nytta av hennes misär? Äh.

Nedräkningen, ja. Till Marcialonga. Den börjar idag, för idag om en vecka befinner jag mig redan på italiensk mark. Själva loppet är först på söndag, så jag räknar med att kunna bekanta mig lite med trakten, kanske skida lite men framför allt sköta uppladdningen med äkta italiensk pasta! Mmm.

Men det som förstås gör mig fundersam är träning. Det känns bra, men sanningen att säga har jag ingen aning. Skidkilometrarna är 76 till antalet, stavgångskilometrarna omkring 100, ett tiotal simturer sedan oktober, ungefär lika många besök på gymet sedan oktober plus ett okänt antal cykelkilometrar och promenader med vagn. Ännu i helgen ska jag försöka göra lite längre länkar, sedan bara vila upp och ätaätaätaochdrickadrickadricka. Uppladdning och grundkondition - mitt evangelium för denna vinter - i brist på snö.

Okej, det blev enormt gott

Medan oxsvansbitarna kokade slog det mig hur lite olika slags kött det egentligen finns i vanliga butiker. Det finns inre filé i första bästa Siwa, med lite tur lite grytbitar och så lådvis med malet kött, men där tar det slut. Det här går väl att tolka på två olika sätt: antingen har vi börjat äta "bättre" kött i takt med att vår köpkraft ökat, eller så har husmanskonsten blivit torftigare och vi vet inte längre vad man kan göra av köttet om man inte kan slänga det i en stekpanna. Eller så har vi helt enkelt för bråttom - se koktiden nedan. Det är synd, för också billigare kött är bra. Åtminstone att koka soppa på. Oxsvans, där man kommer över det, kostar 5-6 euro kilot, och för en soppa behöver man typ ett kilo. Ber man expediten skäta svansen i bitar, slipper man en massa bekymmer. Here goes alltså:

Till spadet:
1 oxsvans
1 purjo, det gröna (inte blasten)
40 g rotselleri
1 lök
1 vitlöksklyfta
1 kryddnejlika
1 lagerblad
1 ½ l vatten

Till själva soppan:
1 morot
40 g rotselleri
1 purjo, det vita
Salt, peppar
Lite torr sherry
Lite soja
Persilja
1 msk vetemjöl

Ta den största grytan du har och bryn svansbitarna i lite smör. Fräs också purjon (i skivor), löken och sellerin (i bitar) med köttet och häll sedan på vattnet. Lägg i vitlöksklyftan, nejlikan och lagerbladet. Koka sakta i 2½ timme.

*Här hinner du ringa kompisar, dricka kaffe, städa lägenheten, sluta röka och börja igen*

Ta upp köttet och lägg det åt sidan. Sila spadet och red det med vetemjölet blandat i lite vatten. Skär moroten och sellerin i bitar, purjon i skivor och lägg i soppan. Koka till rotsakerna är mjuka. Under tiden tar du itu med benen, och försöker få ut så mycket kött ur dem som möjligt. Köttet är så genomkokt, att det går lättast med fingrarna. Sedan lägger du i köttet, kryddar med ett par matskedar sherry och soja, saltar, pepprar, lägger eventuellt till lite vatten och så är det färdigt. Mastigare och mustigare soppa får man leta efter!

I morgon ska jag äta meze till lunch. Tur. Om denhär old school -vågen håller i sig så lagar jag snart rullsylta här... :P

Tre dagar hemma, utan andra mänskliga kontakter än fru och barn (virtuella kontakter räknas inte). Efter det blir jag lite stirrig. Så i morgon ska vi lite röra på oss.

Örat värker knappt längre, så ikväll blir det nog en länk av något slag. Såhär går det när man blir gammal, det tar tre dagar att återhämta sig från en bättre fest.

I matväg har jag slagit något slags old school-rekord idag: oxsvanssoppan puttrar fortfarande, och en fruktsoppa på torkad frukt har jag också klottat ihop. Fatta det. Återkommer med recept, ifall det blir gott. :) Nu ska barnet väckas.

Öroninflammation?

Något fanskap är det i varje fall. Det får bli en liten paus i tränandet, och i stället desto mer av Kjell Westö ikväll. Skidloppet får nu klara sig, inte har jag ju minsta chans till någon särskilt vettig träning anyway.

Lycka är en ettåring som äter ärtsoppa

Bortsett från några tafatta försök var det inte mycket annat än burkmat som barnet åt under sitt första år. Vi bestämde oss ganska tidigt att det inte var värt att bära hem all broccoli, blomkål, majs etc etc då hon ändå åt burkmat med så mycket bättre aptit. Vi såg hellre att hon blev mätt och nöjd, och det blev hon ju.

Men nu har alltså äta-riktig-mat blivit mitt projekt (äta-riktig-mat-själv kommer säkert också att bli mitt projekt, men inte riktigt än....). Vi fick en barnmatbok, som är väldigt användbar med enkla, snabba recept. Och visst kan vuxna äta den maten också, bara man saltar och pepprar lite. Men jag tror det enklaste och bästa för alla är att ändå försöka vända på steken: att i så hög grad som möjligt låta barnet äta samma mat som vi. Det kräver att man lite tänker efter då man lagar maten (saltningen då närmast), men omöjligt tror jag inte att det ska vara.

Så blev då Ellens första helt igenom hemgjorda lunch ärtsoppa - det gillade hon skarpt) och banan-äppelmos-röra till efterrätt. Efter det slevade Ellens pappa och morfar i sig resten av ärtsoppan, och alla var precis lika nöjda. Igår blev det pastasås - helt klart en favorit till, och dessutom helt normalkryddat. Life is good. Nu espresso - jag förivrade mig senast i saluhallen och köpte det godaste espressokaffet nånsin, plus att jag fick en liten föreläsning av expediten på köpet. Värt ett besök!

Fick lite panik

Insåg att det är bara dryga två veckor kvar till Marcialonga. Jag har under 100 skidkilometrar bakom mig, och ska avverka 70 km om två veckor. Och jo, har jag stavgått och sprungit och simmat och cyklat och gått på gymet, men den där känslan - att man verkligen vet att man kommer att klara biffen - den lär jag nog inte hinna få. I dagens tidning stod det att skidtunnlarna drar folk som flugor. Det kan jag tro, och visst förstår jag att man vill pröva sina julklappsskidor lite. Men inte fan kan man köra ett långpass (huu vad rikssvenskt detdär lät) på två timmar längs en 700 m bana. Som att springa marathon på löpmatta. Det finns de som gör det, men det är helknäppt.

I övrigt har jag varit lite social idag och ätit lunch i sällskap med två andra föräldrar/kolleger. Riktigt roligt, nästa gång ska vi tala annat än mat-bajs-sömn. :)

Lite teoribygge då

Dagen har inte bjudit på så mycket speciellt: Ellen var på ettårsgranskning och konstaterades vara en kroppsligen och själsligen tämligen normal ettåring. Amen, tack och hej. Bilen är tillbaka med ny bakruta. Pajen från helgen är fortfarande himmelsk, och nu kokar jag ärtsoppa för att bli av med lite köttrester.

Men jag ska fortsätta kring dethär med grönsaker och årstider. Det är klart det är kiva att äta färsk sallad, tomater och gurka året om. Men jag tror alltså att det på sikt leder till en allt vansinnigare handel över kontinenterna, till mindre hållbara odlings- behandlings- m.fl. metoder, sämre produkter och en något knäpp relation till naturen och årstiderna växlingar ochalltdetdär.

Kalle undrade hur långt man kan odla en närhetsprincip. Måste vi börja äta saltsvamp och ättiksrödbetor enbart? Tja, vi har en manick, som i tiderna befriade våra mor- och farföräldrar från det gisslet: frysen. Ta frysen till heders igen. Gå till skogen (eller torget) och kånka hem några lass med bär, svampar, blomkål (okej, det tar plats), bönor och andra utpräglade sommarprodukter, frys dem och njut längs vinterhalvåret. Självklarheter? I think not - jag kan för egen del erkänna att frysen till alltför stor del tjänar som begravningsplats för halvätna glasspaket.

Sedan tycker jag nog sådär i princip att kål, rovor och kålrot m.m. borde tas lite mer till heders också. Inte smakar de illa, de har bara ett lite taskigt rykte.

Det enda man egentligen behöver göra avkall på i grönsaksväg är alltså sallat i olika former, gurka, tomat, paprika. Typ. Om man prompt ska köpa det på vintern, kan man köpa inhemskt och betala dyrt. För dyrt är det.

Frukter är svårare. Jag menar, vi har ju inte några frukter att tala om under någon tid på året. Var ska den etiskt och förnuftigt agerande konsumenten dra gränsen?

Grattis Bowie, Elvis och - ELLEN!

Eller som morfar sa: din sista födelsedag då du inte är spänd på presenterna. Och visst var det roligt, det verkade Ellen också tycka. Hon knatade runt och bara tjöt av förtjusning och fick t.o.m. äta lite födelsedagstårta. Gästerna var många, och som vanligt hann jag inte prata särskilt mycket med någon. Idag morse hade vi sedan ett litet eget födelsedags-morgonkaffe. Ellen fick en pulka av sina föräldrar. En pulka. Vilka korkade föräldrar.

I övrigt har trettondagshelgen varit något av en motgångarnas helg. Först rasade bakfönstret på bilen in på tisdag kväll. Iväg med bilen till Hertonäs onsdag morgon (tack svärfar för skjutsen), där vi fick löfte om att rutan skulle vara klar på fredag. Iväg till Hertonäs igen (tack svärfar för skjutsen) på fredag - men ingen bil. Rutan dröjde nånstans - den hade beställts typ från Sverige. Vi fick en hyrbil gratis tills måndag, då bilen skulle vara klar senast 10.30. Iväg till Hertonäs på måndag (idag då) med hyrbilen. Fortfarande ingen bil. Kanske i morgon. Nice going. Såhär går det då stora koncerner drar ner på kostnaderna genom att inte hålla lokala lager alls.

Och på tordag fick vi punktering på barnvagnen. Det kanske hände medan vi var ute och promenerade. Eller så var det någon elak och småsint granne som punkterade hjulet - jag hade nämligen tillfälligt lämnat vagnen i trappuppgången och det får man faktiskt inte göra, och var så säkra på att vi har husbolagspoliser som håller koll på sånt här. Suck.

Anyway, nu är hela skräpet diskat efter kalaset, och bilen och vagnen orkar jag inte vara arg på ständigt. Ja, och maten på kalaset var också jättelyckad. Bland annat gjorde jag hummus för första gången. Mums. Det enda som inte var så lyckat var salladsingredienserna, som jag köpte på fredagen. Flere tomater och ett par paprikor var mögliga eller ruttna på söndag, likaså rucolan. Harmt, men närmast en sund påminnelse om naturens realiteter. Här uppe i norr _får_ vi inte färska tomater, paprikor och rucola mitt i vintern. Don't push it. Jag börjar mer och mer förespråka en viss närhetsprincip när det gäller mat. Måste lite utveckla tanken, dethär har redan blivit för långt.

Soppa!

Soppan som jag nämnde här tidigare blev så pass god att den är värd att delges allmänheten. Det finurliga är att man rostar grönsakerna innan man gör soppa på dem. Det ger enormt mycket mer smak åt tomaterna och paprikan, som annars smakar alldeles kriminellt illa såhär års. Det hela är lite - men bara lite - påtigt, och påtandet belönas helt säkert!

1 paprika
6 tomater
2 vitlöksklyftor, oskalade
1 stor rödlök, skalad
1 msk olivolja

1,2 l grönsaksbuljong
1,5 dl pasta, små figurer
Salt, peppar

Sätt ugnen på 200 grader. Dela paprikan och löken i fyra delar och tomaterna på hälften på längden. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Häll lite olivolja över grönsakerna och lägg plåten i ugnen. Låt grönsakerna rostas i ca 40 minuter, vänd dem halvvägs.

Ta ut grönsakerna, häll dem i en hushållsmaskin och kör till en så slät massa som möjligt. Pressa genom en sil i en kastrull, då fastnar skaldelar och kärnor i silen. Häll i buljongen och koka upp. Lägg i pastan och koka enligt anvisningarna. Salta och peppra. Et voilà!

Talibanfarsan

Det är inte så att jag medvetet försöker härda min dotter, men med denhär farten kommer hon nog att bli rätt härdad i alla fall. Vi har alltså en barnryggsäck, som är otroligt skön att bära och tydligen ganska skön att sitta i också, för Ellen antingen tjuter av förtjusning, då hon sitter i den eller så sover hon.
undefined Hela paketet borde synas här intill.

Jag har haft ryggsäcken i rätt aktivt bruk, eftersom jag ju försöker upprätthålla någon form av skidträning. Idag var vi så på en timmes länk, och allt gick väl ända tills vi var halvvägs och skulle vända om. För då hade vi plötsligt vinden, som dittills blåst i ryggen, rakt i ansiktet. Ellen sov redan, men hon började vakna till av snålblåsten och regnet som piskade in vågrätt i ansiktet på henne. Talibanfarsan kände sig ganska hemsk. Vi gick bakåt i ca 400 meter, tills vi igen fick lite skydd av Munkshöjdens höjder.

Apropå höjder, en höjdare till upptäckte jag idag. Det går en buss raka vägen från oss till Hagnäs saluhall. Jag ser en liten risk att det blir vårt om-man-inte-hittar-på-annat-så-kan-man-ju-åka-dit -ställe. Idag kom jag hem med en lammstek. Uups, I...

Nya vänner

Det är sant. Alla får lättare för att komma och prata med en när man går omkring med en barnvagn. I förmiddags gick vi på promenad och hade kommit bara en liten bit längs gatan, då en man störtade ut ur en trappuppgång, gick några steg bakom oss - och inledde sedan konversationen. Från den oskyldiga frågan "är det en pojke eller en flicka" kom vi in på hans 19- respektive 20-åriga söner som var jobbiga och den vägen in på hans egen dåliga fadersrelation. Och dethär alltså under en sträcka på 200 meter. Tur att han skulle till butiken. 200 meter till och vi kunde ha varit var som helst.

Eftersom jag i grunden är en slarvig människa har jag gjort upp ett schema över hemsysslor, som bör göras med rätt täta mellanrum. Ett schema av den enkla anledningen att jag bara måste ha sånt där inrutat. Det går inte att göra "när det behövs" eller "när jag har tid". Dessutom har jag inget så mycket som tid, känns det som just nu. Och det glädjande med mitt schema är att det omfattar så gott som alla hemsysslor, men fördelade över alla dagar (utom söndag, sicken god lutheran jag är!) blir det inte alls särskilt mycket. Absolut inte mer än en timme om dagen. Hurra!

Nu sover barnet, jag dricker espresso och äter pepparkakor samtidigt som jag har grönsaker i ugnen. De ska bli soppa i slutändan. Återkommer.

Dag ett som hemmapappa

Så var vi där. Jag och barnet. Jag tror nog hon anar att nånting är annorlunda. Åtminstone på morgonen, då mamma vinkade och gick på jobb, var hon ganska förvirrad. Fel människa åker iväg! Förvirrad, men i allt övrigt sig lik: glad och god, äter bra, sover gott och skiter - följdaktligen - allt mer.

Vilket fick hemmapappan att styra stegen mot ett stort varuhus i Helsingfors centrum efter en timmes promenad runt Fölisön. (det ÄR bra skidträning att slänga ungen på ryggen och stavarna i hand. Tro mig.) Här skulle det handlas potta.

Varuhusets sortiment omfattade två modeller. Den ena kostade 4,50, vilket jag tyckte kändes rimligt för en bit plast, som främst är till för att skitas i. Den andra kostade 37,80.

På riktigt nu.

Och det värsta är att jag inte ens blev väldigt förvånad. Under mitt första föräldraår har jag nämligen sett rätt mycket av kommersen kring små barn. Den är obarmhärtig. Mot föräldrarna.

För det är klart att om du kan välja mellan en filt/potta/vagn/mössa/ som kostar X och en som kostar 7X så MÅSTE det ju vara något fel på den billigare! Det är budskapet, enkelt och tydligt: om du bara köper billigt åt ditt barn, är du en dålig förälder. Och jo, i någon mån stämmer det att det i längden blir billigare att köpa (dyrare) kvalitetsvaror. Men i fråga om barnprylar tror jag det handlar om ett regelrätt lurendrejeri från affärernas sida. De överprissätter prylarna, för de vet att det finns så många föräldrar därute, som tror att de missunnar barnet något om de inte köper den dyra varianten.

Jag tog den som kostade 4,50. Utan ett minsta sting av dåligt samvete. Jag tror nog det blir bra.