Ställningskönskrig

Jämställdhetsdebatten går på högvarv i ganska många strutar. Och för det mesta är det ganska deprimerande läsning.

Skyttegravarna är grävda för länge sedan, och i dem ligger kvinnor respektive män och slungar dynga på varandra. Då och då vågar sig någon upp, springer ut mot fältet, bara för att bli nedskjuten - framifrån eller bakifrån.

En svårighet är att diskussionen lätt drar iväg åt så många håll. Ett inlägg om löner kan lätt besvaras med ett inlägg om familjevåld. Och så ser det ut i mitt huvud också, då jag försöker formulera något konkret. Ett heltäckande ställningstagande känns omöjligt, men jag ska försöka med två infallsvinklar.

Våld och våld. Våld är alltid fel, och alldeles speciellt inom familjen. Det finns våldsamma kvinnor, som slår sina män. Men det finns nu en gång för alla flere män som slår sina kvinnor. Varför behöver män (sådana som inte slår) ta illa upp av det? Varför ska de ständigt komma dragandes med motargument om våldsamma kvinnor? På vilket sätt för det debatten om mäns våld mot kvinnor vidare? Sedan ska man förstås också diskutera våldsamma kvinnor, men som motargument är det helt värdelöst.

Och så dethär med psykiskt våld. Kvinnors tjatande (nalkutus) tas ofta upp som förskräckligt psykiskt våld. Och visst är världen full av tjatande kärringar. Men hur ofta har de stackars offren stannat upp och funderat på vad tjatandet beror på? Om tanten tjatar i tio år om att du aldrig diskar, aldrig plockar upp efter dig, aldrig städar - tänk om hon har rätt? Tänk om tjatandet skulle avta om du skulle ta dedär 20 minuterna varje dag och göra något? Jag säger inte att allt tjat är rättfädigat eller att männen till samtliga tjatkärringar inte gör något, men jag misstänker att här ligger något.

Vilket för oss in på Hemsysslor, och en argumentation som man ofta stöter på. Som heter att mannen försörjer, kvinnan sköter hemmet. Varför det? Okej, om hon är hemma och han jobbar så hinner hon ju rimligen städa, diska och tvätta lite mera. Men likväl. Varför kan inte han t.ex. laga mat - han ska ju också äta av den!? Och varför står sig denhär arbetsfördelningen också i familjer där båda föräldrarna jobbar?

Och så kommer mothugget: jovisst, om hon hugger ved, sköter om oljepannan, lappar taket, reparerar bilen, rensar avloppen - visst kan jag diska, höhöh. Jag är säkert urbannaiv, men jag vågar påstå att dehär "manliga" sysslorna inte längre räcker till för att väga upp de "kvinnliga". Den enda "manliga" sysslan jag kommer på härhemma är att byta lampor. Och det gör min hustru oftast. Skulle hon inte göra nånting annat, skulle jag garanterat börja tjata, jag också. Alla män som tänker i termer av "manliga" och "kvinnliga" sysslor kan förresten vända om på "hon" och "han" i stycket ovan och fundera på hur det skulle kännas.

Det finns ingen hemsyssla som är så svår att inte en man skulle klara av den. Och hemsysslor är inte något som är bort från tid med barnen. Hemsysslor hör till familjelivet och barnen är en del av det. Så enkelt borde det väl vara.

Se där några rediga och klart tänkta tankar inför helgen.

Från klätterställning till jukebox

Inget snack om saken. Barnet gillar musik. Och pappa är bästa jukeboxen.

Nu har Ellen äntligen fått upp ögonen ordentligt för Silvriga barnkammarboken, en fin sångbok som hon fick strax efter födseln. Där finns bilder, och bilderna hör ihop med sånger. Och som hon gillar dem. För tillfället har vi kanske tre sångstunder om dagen, ibland fler. Typiskt går de till såhär:

Ellen springer till sitt rum och tar fram sångboken.

- Ska vi sjunga, Ellen?
- Mmm, säger barnet förståndigt och springet till hörnet där den färggranna gitarren står. Kånkar gitarren fram till pappa.

Och så börjar vi. Först hittar hon uppslaget med "Var bor du lilla råtta?", så den tar vi. När sista ackordet klingar ut, replikerar Ellen omedelbart: "Täp", vilket betyder en gång till. Tre-fyra repriser på sången brukar räcka. Sedan är det dags för nästa, i regel "Krokodilen i bilen", återigen tre-fyra repriser. Jag har försökt bredda repertoaren sådär försiktigt, men de flesta sånger stöter på motstånd. Barnet ropar "nä, nä, nä!" och nästan gråter åt "Krakel spektakel", och så får vi istället ta någon annan favorit. Nåväl, lite har vi lyckats bredda, så nu har vi ett drygt tiotal sånger som accepteras.

Men det mest ihärdiga örhänget kommer inte från Silvriga barnkammarboken, utan från en helt annan sångbok. För en tid sedan då vi tittade i en bok, såg Ellen en bild på en balkong. Och utan närmare eftertanke började jag tralla...

"Strunt i sorger och bekymmer,
något roligt ska man ha
När som livets afton skymmer,
då är det slut på det roliga.
Då går vi ut på vår balkong,
och sjunger denna enkla sång
Dingeli-dong, dingeli-dong,
Dingeli-dingeli-dong - pling plong."

En kioskvältare var född. Här räcker det inte med tre eller fyra repriser. Fördelen är att man kan få en regnig eftermiddag att passera rätt enkelt. Nackdelen är att det känns smått vansinnigt. Men i bilen lyssnar vi numera på radio. En till omgång av Arne Alligator och mitt huvud hade exploderat. Ellen har accepterat saken, om än något motvilligt.

Colorado x 2

Igår var det flickkväll hemma hos oss, så jag blev utvisad. Ingalunda motsträvigt.

Så vad gör man en torsdagkväll - den första torsdagkvällen ensam på stan utan något speciellt program alls på kanske 1½ år? Tja, man går till minutfrissan, köper/plockar på sig lite tidningar och styr stegen mot en lämplig krog som också serverar mat.

Men gud vilket jobb bara det blev. After work-flugan har tydligen spritt sig så till den milda grad att jag fick pröva fyra krogar innan jag fick plats utan att köa. På en torsdag. Slutligen landade jag på Colorado, en TexMex-krog som mest gjort sig känd för stans anskrämligaste uteservering (numera nedmonterad). Jag hade hursomhelst tänkt gå och kolla Colorado Avenue, och fnissade åt den mer än klantiga parallellen.

Maten var dyrare än jag hade trott, men jag skulle snart få veta varför. Intet ont anande beställde jag "Classic ribs". En stund senare förstod jag att kilopriset kanske ändå var okej. Framför mig bars nämligen en fläsksida (med precis allt fett kvar) som helt oskämtat mätte sådär 40 x 10 x 6 cm och vägde närmare ett kilo. Tillbehören gick i samma stil: ett berg av klyftpotatis, cajun-remoulade och en bit majs.

Jag kom halvvägs. Sedan var det stopp. Stopp som i att om jag äter en bit till så spyr jag. Bordsgrannarna närmast mig reagerade på varierande sätt. De tjugoåriga flickorna fick äckel och hade svårt att titta (jag utgår ifrån att det var grisens och inte mitt fel), tyskarna som dök upp lite senare bestämde sig för att beställa samma sak. Jag kände mig uppriktigt skamsen då jag lämnade så mycket, och servitrisen var inte så förtjust heller, men jag bara kunde inte. Men nästa gång jag tillbringat en vecka i skogen utan mat, sedan supit skallen av mig och drabbats av baksmällans saltbehov - då vet jag vart jag ska gå.

Colorado Avenue överraskade positivt. Jag var mest spänd på Peter Kanervas österbottniska, kanske för att jag ser honom som så utpräglat helsingforsisk. Men den var inte alls tokig och dessutom är det bara finlandssvensk överspändhet att alls tänka på såna saker. Det som däremot var tokigt var regneffekterna i filmen. Bättre kan du (väl) Claes?

Det Stora Varuhusets New York-veckor är över. Mitt saldo: noll.

Dessvärre gäller det saldot både skörden från New York-dagarna och mitt eget bankkonto. Nåjo, det var annat jag skulle skriva om.

Det verkar som om det var speciellt maten som lockade. Då jag rusade igenom Delikatessen fick jag inte med mig något alls, men noterade att hyllan som de hade stuvat Mac&Cheese-paketen på var så gott som tom. Och av diskussionerna på nätet att döma verkar också många andra jenkkispecialiteter ha varit lika önskade som solens uppgång. Vem skulle väl inte vilja ha... öööh nå pancake mix? Eller BBQ-sås? Eller peanut butter? Eller olika cookie mixes?

Okej, jag förstår charmen. Dethär är mömmönä som man hört om, sett i TV, läst om - en del av den industriella matkanonen som inte vanligtvis är tillgänglig för oss i gamla världen. Det är bara klantigt att marra om skräpmat eller "kan man inte laga det själv?" - just denhär maten ska komma färdigt förpackad, och därmed basta. Men samtidigt är det också det som gör dehär delikatesserna så lätta att undvara. Det är lådor i mängden, som man passerar i hasten i matbutiken. So what?

Den som har överlopps tid kan däremot sporta med att laga egen BBQ-sås helt från början. Dethär receptet kommer dessutom kryddat med ett par Michelinstjärnor:

2-3 dl rödvinssås (färdig)
1 dl rödvin
2-3 msk rödvinsvinäger
salt, peppar, lagerblad
1 morot
1-2 skaft stjälkselleri
2-3 vitlöksklyftor
2 msk tomatpuré
2 tomater
½ dl coladryck
timjan

Rök grönsakerna i rökpåse (om du lagar maten i ett vanligt kök) ca 15-20 minuter. Bryn tomatpurén och tillsätt grönsakerna, rödvin och vinäger. Låt sjuda upp och tillsätt såsen. Koka grönsakerna mjuka och mosa dem. Tunna ut med coladryck.

Gör inte ett nummer av det!

Nu vill jag inte låta som om jag fördömde precis alla s.k. funktionella livsmedel, men åtminstone marknadsföringen börjar reta mig så till den grad.

Benecol-tillverkaren Raisio har dragit igång en ny kolesterol-kampanj. Med ett snärtigt test på webben kan man kolla hur mycket man vet om kolesterol och huruvida man själv hör till riskgruppen. Men vad strävar man efter i denhär kampanjen?

Jag får t.ex. veta att jag med 170cm/62 kg inte hör till riskgruppen!. Jag lär enligt testet också motionera tillräckligt. Vidare får jag veta att en gräddost-medwust-macka motsvaras av hela fyra benecol-kokskinka-gurk-mackor. Och det är precis här som jag tycker Raisio går med röven före upp i trädet. I bisatser nämner man att orsaken till övervikt är att man sätter i sig mer än man förbrukar. Man kan alltså välja: äta mindre (mätt i energivärde) eller förbruka mer. Den som verkligen vill gå ner i vikt gör klokare i att äta mindre, eftersom kraftigt ökad motion också ökar näringsbehovet, och därmed gör själva bantningen svårare.

Men på det sättet säljer man ju inte mer margarin. I stället frestar man med hela fyra mackor i stället för en - naturligtvis med Benecol som fett. Inget nämns om hur stor (eller liten) andel av den totala energimängden som utgörs av just fettet. För den är försvinnande liten.

Eller ett annat exempel, som får mig att lämna TV-rutan om kvällarna: Activia. Den glada (tydligt överviktiga) killen står vid grillen och säger "nyt syödään ja nautitaan, mutta Activia auttaa ruoansulatuksessa". Igen denna ansvarslöshet. Vad är det för stil att låta matvanorna åka ut genom fönstret så fort grillsäsongen inleds? Tro sig fan att magen blir körig. Men nej. "Ät vad du vill, hur mycket du vill. Och drick lite Activia, så kan du åtminstone frossa med renare samvete".

Det är lätt att dra likhetstecken mellan funktionella livsmedel och sunda levnadsvanor. Men ju mer jag ser av reklamerna, desto mer inser jag att det inte stämmer. Raisio, Danone m.fl. är inte intresserade av din viktminskning. Det gäller att sälja sina produkter, och då ska man inte skrämma kunderna genom att tala om ändrade levnadsvanor. Huvudsaken att du köper rätt burk.

Hard luck kid

Det var inte riktigt Ellens lördag idag.

Igår kväll blev hon biten av någon hyperaggressiv mygga. Då vi lade henne såg det inte farligt ut, men i morse var ögat rejält igenmurat. Efter en överläggning med Räddningen för varje barnfamilj, hälsorådgviningen bar det av till barnkliniken, där hon fick antihistamin. Det gjorde henne väldigt trött - hon hade bara sovit en dryg halvtimme på dagen - så vi satt henne i bilen och lät henne sova medan vi körde och åt pizza (någon gång måste vi ju äta också).

Väl hemma var allting bra i ungefär tio minuter, tills hon törnade mot skohyllan med kinden före. Påföljande blåmärke i kombination med det fortfarande uppsvullna ögat gjorde att flickan började se rejält misshandlad ut.

Sista akten kom ett par timmar senare, då hon glad i hågen bökade omkring i vår säng. Innan någon riktigt hann ingripa hade hon dragit upp skjortlinningen över ansiktet samtidigt som hon hoppade jämfota alldeles på sängkanten. Ni anar hur det slutade. Hon tappade balansen, föll bakåt och damp med huvudet före i golvet. Dagens andra samtal till hälsorådgivningen. De misstänkte inte egentligen hjärnskakning, men rekommenderade att vi i alla fall skulle kolla om hon är vid medvetande under natten. Det är hon tack och lov. Kan man suga på tutten om man är medvetslös?

Nåja. I morgon stundar Tour de Helsinki, ett motionslopp på 140 km, som jag ska försöka klara av med bara begåvning. Sedan juni har det inte blivit så mycket cykling, så det kan bli lite plågsamt. Nå, i mål kommer jag väl i alla fall.

En salig halvtimme

Såja. Nu är vardagen på rätt spår igen, alla friska och hösten på riktigt här. Nu orkar jag skriva igen. Tack för att ni väntade.

Ellen har alltså gjort sin parkdebut, dvs. i en park med en "parktant". Igår gick vi dit första gången, vi hade snackat igenom det hela ordentligt och på parktantens inrådan gjorde jag snabb sorti då jag väl hade fört henne till parken. Och så uppstod det lilla dilemmat: vad gör man i en halvtimmes tid klockan halv tio en tisdagsförmiddag (vi kör en halvtimme såhär till en början)? Jag bestämde mig för att göra det jag drömt många, många förmiddagar om: dricka kaffe. I lugn. Och ro. Läsa tidningen, jag menar: läsa tidningen. Inget mer, inget mindre.

Och då jag en halvtimme senare gick efter Ellen - som knappt noterat min frånvaro och lyckats sno parktanten runt lillfingret på ingen tid alls - var jag som en ny människa. Hela dagen, hur den nu än skulle arta sig, kändes fjäderlätt. Och det tack vare en halvtimme på kvarterskaféet.

Samtidigt gnager det inom mig med tanke på framtiden. Jag kan redan känna Stora Separationsångesten knacka på porten. Och då helt från min sida, Ellen tror jag tar det hela med större ro.

Idag blir det en annan debut, nämligen Borgbackendebut. Få se.

P.S. Note to self: börja lyssna på musik igen. Blev häromdagen tillfrågad vad jag brukar lyssna på, och det enda som dök upp i min skalle var Arne Alligator. Vilket dessutom är helt sant. Börja lyssna på musik.