Frukostfunderingar

Dags att ompröva frukostvanorna?

Det finns frukostmänniskor och så icke-frukostmänniskor. Icke-frukostmänniskorna är dedär som helt skippar målet, eller på sin höjd dricker en kopp te och en skorpa till. Jag skulle gå under utan en stadig frukost. En festfrukost hamnar inte långt efter en festmiddag på min skala: Juice, yoghurt med honung, frukt, mysli, bröd med ost, skinka, korv, cappuccino och så bacon och äggröra. Två tidningar, lugn och ro. Vad kan jag säga? De ytterst få morgnar jag tillbringar (ensam) på hotell får jag full valuta för pengarna.

Till vardags är det nu inte såhär lyxigt ställt. Den största bristvaran är tid, och alldeles gratis är det ju inte heller att bulla upp med hela kalaset. Hemma består bulken av yoghurt, bröd med pålägg, juice och nån frukt. Kaffe när man hinner, annars får det bli på jobbet. Stadigt, men inte extravagant på något sätt.

Eller är det? Vi är ett hushåll på tre personer, och jag kan tala om att juice- och yoghurtkonsumtionen är rätt svindlande. Det är klart: köper man yoghurt i 1-litersförpackningar blir portionerna därefter. Och jag är ganska dålig på att ransonera juice. Ellen likaså. Finns det i kylskåpet dricker man det tills man inte är törstig längre.

Nu är det bara det att då hushållet omfattar ett fullvuxet matvrak, ett tvåårigt matvrak och en höggravid får man kånka hem alldeles sjuka mängder både yoghurt och juice. Så till den grad att jag har börjat fundera: vad åt vi som ungar?

Ja, vad åt vi? Gröt, rätt mycket tror jag. Och så hade vi en Weetabix-period - Weetabix, mjölk och sylt. Saft drack vi, men det var nog utblandad vinbärssaft, inte juice. I nån omgång åt vi fil med kanel och socker, och så fanns brödmaskinsfasen (som lyckligtvis inföll nångång i tonåren, då energiåtgången var rätt häftig). Vi vräkte i oss limpa efter limpa av mjukt, varmt bröd. Men man blir trött på allt, tydligen.

Nåväl. Nånting måste göras. Juice- och yoghurtkånkandet kan inte fortgå, och inte heller existerar alternativet att "bara äta lite". Inte jag och inte min frukost. Brödmaskin tänker jag inte skaffa. Kanske gröt då? Lätt, billigt och mättande - gott också, tycker jag åtminstone. Enkelt att variera. Men likväl gröt. Nånting säger mig att mottagandet inte blir entydigt varmt.

Lättad och nästan utvilad

Okej, denhär bloggen behöver inte byta skepnad till en katastrofblogg. Det var ingen allvarlig fuktskada.

En lite grundligare genomgång av rördragningarna i badrummet blir nog däremot säkert aktuell i något skede, men det är liksom inget akut.

Hemkommen från en tvådagars fisketur till Nagu med svärfar känner jag mig nästan utvilad. Inga sovmorgnar här, näten ska tas upp och så, men bara ett och ett halvt dygn i den yttre skärgården gör underverk för mig. Och mäktigast av allt: vi såg havsörnen på närmare håll än nånsin! Naturväktarna kan anteckna till kännedom.

Kaffepauserna på väg till och från Nagu inspirerar mig till att upprepa sommarens vanligaste klagovisa: enformighetens förbannelse. Och enformigheten stavas förstås - Abc.

Jag vet inte vad som är värst med den förbannade kedjan. Är det bara det att den vuxit så fort och finns precis överallt - lite samma känsla man får inför storskarvens framfart? Delvis ja, och avskyn förstärks av den effektivitet med vilken Abc tränger undan mindre mackar, vars enda last är att de inte tillhandahåller Hesburger, pizzeria och ett snabbköp. Trots sin skenbara mångfald i utbud är de oerhört enformiga och likriktade. Man vet alltid vad man får, visst, men ingen chans finns heller att nånsin bli positivt överraskad.

Men det är liksom mer än så. Det handlar om att genomgående underskatta sina kunder. Det är dygnsgamla mackor inslagna i plast, det är dåligt kaffe, torra bullar, ständig underbemanning (liktydigt med långsam service) och dyra priser. Det är som att de lika gärna kunde hänga upp en skylt framför sin kilometerlånga disk (varför är den så lång? Samma urval kunde koncentreras på halva sträckan): Varför göra bättre när gänget betalar hyggligt för såhär dåligt?

Och det är ju det vi gör. Nöjer oss. Då man nu en gång redan vände hit. Och en paus kändes nödvändig. Och så gör vi det igen. Och igen. Och igen. För det är inte bra, men aldrig så dåligt att man nu riktigt skulle börja klaga. Och denhär mentaliteten har S-gruppen förstått att ta vara på på ett genialt sätt.

Dagens tips till alla som åker på riksväg 1: Ykköspesä. En tvättäkta gammal landsvägskrog, som på en finländsk skala börjar ha verkliga anor. Och som är allt det som Abc inte är.

Fuktskada??

Vad ska man tro, då parketten intill badrummet ser lite mörkare ut än resten? Och då golvet på samma ställe känns sådär lite underligt varmt? Tokigt slipat? Varmvattensrör? Eller... fuktskada?

Så kommer då gubben med mätaren och mäter. Först inget utslag alls. Sedan går vi till badrummet - lite mer utslag. Sedan tillbaka på andra sidan väggen igen - och nu: mera utslag. Om ett par dagar ska det borras lite i golvet för att få klarhet i saken.

Vad kan man mer önska sig? En tvååring, en höggravid - och inget badrum? Dags att börja söka upp exillokaler? Har inte riktigt vågat tänka tanken till slut. Jobbigt kan det bli. Riktigt jobbigt, men det blir inte bättre av att ta ut bekymren i förväg.

Under tiden kan man njuta av livets goda så länge det varar. Igår blev min blåbärslikör klar, med de enkla beståndsdelarna blåbär (3 dl), Koskenkorva (0,75 l)och socker (2,5 dl, tillsätt efter två veckor med bara bär och sprit). Första klunken smakade lite väl mycket sprit, men den andra andra var söt på precis rätt sätt och hade en fin blåbärssmak. Hur i helsike jag sedan ska lyckas göra av med 1,5 liter av nämnda vara vete fan. Välkomna på provsmakning! :)

Plopp!

Sissi är här igen! Och hösten! Och bananflugorna! Och jag!

Själv är jag mer än nöjd med att vara tillbaka i stan efter några veckors vistelse på landet. Yttre skärgården må vara hur vacker som helst, men man blir totalt jävla skadad av att rädda barnet från ond bråd död stup i ett - se upp för ormar, hala klippor, branta klippor, fästingar, heta grillar, enbuskar och förstås det alltomhuldande havet. Inget av detta i Munksnäs. Bara en och annan bil och - värre än så - mesproppar som cyklar 30 km/h på trottoaren. Men annars föredrar jag som sagt stan en tid framöver.

Senast jag plitade nåt här höll vi ännu tyst om familjenyheterna. Nu finns det inga skäl att hålla locket på. Nummer två ska dyka upp i slutet av oktober - något som delvis också väckt min blogglust igen. Men jag ska försöka skriva om annat också. Mat, cykling och medelålder för att nu börja nånstans.